Att brottas med klassikerna!

Att brottas med klassikerna!

Dr FaustusSen i somras har jag kämpat med två klassiker, Thomas Manns Doktor Faustus och Ulysses av James Joyce. Dr Faustus slog jag ihop idag, färdigläst och tillsammans med en kort sammanfattning längst bak i Peter Gays – Weimarkulturen 1918 – 1933 känner jag att jag förstår ”de andliga biografier över hela epoker” som Sara Danius i en artikel i DN 2015-05-26 ,skriver att Thomas Mann gestaltar.  Bergtagen var betydligt enklare att ta till sig eftersom den har en drivande historia i sig. Doktor Faustus innehåller många, långa avsnitt och musikteknik och religions”teknik”. Vi var och lyssnade på en konsert i lördags där dirigenten berättade om verkets uppbyggnad och jag fick associationen till Doktor Faustus och önskade verkligen att jag hade haft mer kunskaper i musikteknik när jag läste den. Översättaren, Ulrika Wallenström, har gjort ett fantastiskt jobb.
IMG_9193Det hör inte till det vanliga att jag ger upp, men ljudböcker har jag kommit fram till, är ingenting för mig. Efter drygt 9 timmar (25% av boken) med ploppar i öronen vet jag inte vad personerna heter i Ulysses. Behöver nog se namnen för att de ska fastna. Kanske, kanske, kanske att jag försöker läsa den någon gång. Men jag avslutar med att ge en eloge till Reine Brynolfsson. Han läser oerhört fascinerande och jag förstår att han har fått pris för den.

Har du läst/lyssnat på någon av dem? Vad tyckte du i så fall?
Weimar

Samtal 1 i Bokcirkeln

DublineskMurakamiDen här gången är det Elisabet och jag (Karin) som samtalar kring:
Dublinesk, Enrique Vila-Matas
Den färglöse herr Taziki, Haruki Murakami

Elisabet: Det är intressant att båda böckerna vi valt till denna gång tar upp funderingar jag ofta har nuförtiden.
Karin: Hur tänker du då?
Elisabet: Murakamis bok belyser att vi har händelser bakom oss i livet som vi inte förstått, kanske lidit av, men aldrig gjort något åt. På vilket sätt skulle livet ha sett annorlunda ut om vi gjort det? Vila-Matas belyser hur svårt och smärtsamt det är att omorientera sig som människa när man lämnar arbetslivet för gott. Vilken arena kvarstår?
Karin: Just det. Jag kan minnas känslan av att helt plötsligt inte vara önskvärd, inte förstå varför och inte få något bra, eller svar alls. Det intressanta med Murakamis bok var hur språket var så timat med min fantasi och mina bilder av den japanska kulturen. Man håller känslorna inom sig, är artig, men visar inget. Inga utlevande konflikter. Polerat. Och stilen är som den där morgonen i september när det blivit krispigt i luften.
Elisabet: Ja, språket är njutbart i bägge böckerna, om än på olika sätt.
Karin: Det är inte ofta jag stryker under så mycket i en skönlitterär bok. Underfundiga formuleringar, kloka ord, mitt-i-prick meningar. ”Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det?” Jag var på flera plan samtidigt. I vår hjältes inre värld, fantasier om andra, sökandet efter vem är jag som lämnat min arbetsidentitet bakom mig, hela hans bokvärld. I relationen till hustrun.
Elisabet: Dublinesk tål att läsas flera gånger. Den är inte så lättillgänglig, har många lager och är därför en spännande bok, såväl vid läsandet som senare.
Karin: Och jag tycker om när det blir lässpår. Ska vi inte nästa sommar läsa Ulysses? Vila-Matas bok kommer jag definitivt att läsa om. Den var lysande. Och jag tänker att det blir en extra dimension när man läst Ulysses.

Karin: Jag vet att du också strukit för mycket i Vila-Matas bok. Vilken mening tar du med dig?
Elisabet:Och så var det förtrollade ögonblicket över. Men det hade funnits. Det var faktiskt några sekunder i livets centrum.” Och kanske ”Han drömmer att Google inte vet besked om någonting.”
Karin: För min del får det bli ”Det är lika sant att vi alltid behöver någon när det mörknar som att vi, när dagen gryr, behöver minnas att vi har ett mål kvar här i livet”.

Vad fastnade du för?