Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Weekend i Budapest

Weekend i Budapest

1 timme och 45 min – en tunn bok i varje riktning, för inte läser man på plats! Borde ha lärt mig att en tunn bok inte är detsamma som en lättläst bok!  På utresan läser jag Tankar om den lyckade dagen av Peter Handke. Att jag valt den essän beror på en recension i SvD. ”Få författare i Peter Handkes generation torde ha haft ett större inflytande på andra författare, just för hans sätt att bedriva självgranskning utan att bli som en psykolog. Det är iakttagandet som räknas, inte själslivet eller inlevelsen.” Det jag tar med mig till författarnas stad är en insikt om vad som kan beskrivas som ”lyckad”.  (Det är intressant hur han provar verb  – som han delar med sig för att hitta sin rätta känsla.).

En dag går vi förbi Kertész Utca – och jag känner att jag får nog läsa om Mannen utan öde av Imre Kertész nu när jag gått omkring i det som var gettot, sett stadion som var uppsamlingsplatsen och det gripande monumentet vid Donau.  – Som också får mig att tänka på Dagar vid Donau av Christer Enander.

Budapest berör.

Ett söndagsflyg hem läser jag Genomskinliga ting av Vladimir Nabokov. Också inspirerad av SvD.”En Nabokov-roman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.

Detsamma kan sägas om ”Genomskinliga ting” från 1972, som Nabokov skrev mot slutet av sitt liv i Schweiz. Det senare är också berättelsens geografiska gravitationspunkt, dit den fyrtioårige före detta förläggaren Hugh Person anländer i romanens början. Men lika mycket för att anträda en resa i tiden: till sitt första besök i landet tillsammans med fadern, arton år tidigare, och framför allt till det andra besöket då han som 32-åring skulle möta sin blivande hustru. Tiden liksom minnet bildar således centrala teman i ”Genomskinliga ting”.

Det finns inte utrymme här att gå in på detaljer, men liksom i ”Förtvivlan” kommer begär och brott att fungera som drivmedel för intrigen. Men inte minst är det språket och själva sättet att berätta – dess eget begär och drömliv – som utgör en energikälla; allt från uppsluppna ordlekar till träffsäkra metaforer till svindlande meningar och oväntade sidobelysningar på vad som skildras bidrar till komplexiteten. Det är ett nöje att läsa. Ett nöje som bara berikas av att upprepas.

Och det är dessa njutbara, expansiva och ständigt förnyande omläsningar – en helt annan kvantifiering än räknandet av ord – som gör Nabokov till en omistlig klassiker.”

Om båda de korta romanerna kan sägas att de – som Budapest – behöver fler resor.

De bästa böckerna under 2016

De bästa böckerna under 2016

Redan förra årsskiftet gav jag upp tanken på att bestämma DEN bästa boken under 2015. Så här har du de böcker som jag mer än de andra kommer att bära med mig länge.

Trädens hemliga liv, Peter Wolleben
Galen i humlor och Galen i insekter, Dave Goulson
Den tid då ljuset avtar, Eugen Ruge
Ta vägen, Peter Stamm
Resa i månljus och Det tredje tornet, Antal Szerb
Mannen utan öde, Imre Kertesz
Väggen, Marlene Haushofer
Boktjuvarna, Anders Rydell
Alma Whittakers betydelsefulla upptäckter, Elisabet Gilbert

Hoppas jag inspirerar dig till att läsa någon av dem.

Mannen utan öde

Mannen utan ödeMannen utan öde av Imre Kertész är den starkaste roman jag läst om 2:a världskriget och att ha varit fånge i ett koncentrationsläger. Och vid det här laget har jag läst många böcker kring 2:a världskriget. Huvudpersonen är den ungerske 14-årige juden Gyurka som en dag blir tvungen att kliva av bussen han tar till jobbet, för att så bli deporterad till först Auswitz, sen Buchenwald och till slut till arbetslägret Zeitz. Gyurkas ton är saklig, nästan kirurgisk genom boken. Jag får sådan lust att ruska honom, krama honom och ge honom mod, för han bara accepterar – ja det är så här det är i ett koncentrationsläger, helt naturligt.  Illusionslöst berättar han, skriver George och Eva Klein i sitt förord. När han återvänder till Budapest efter kriget har han erfarenheter och insikter om vad det innebär att vara människa och förhålla sig till tiden, envisheten och accepterandet. Han stöter på patrull när han försöker förmedla det till dem som varit kvar i Budapest.

Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat på P1s Radioföljetong av Mannen utan öde, i uppläsning av Björn Granath. Ypperligt gjort.  Eftersom det var en biblioteksbok, köpte jag ett eget ex via Bokbörsen, min guldgruva. Sista kapitlet kommer jag att läsa om då och då.

Den sista tillflykten

Imre KerteszDen sista tillflykten av Imre Kertesz är till största delen en dagboksroman där han som den åldrade ungerske författaren, jude, numera bosatt i Berlin, i exil som han själv uttrycker det, reflekterar och tuggar om sina tankar och funderingar kring romanen han skriver, kring kärleken till hustrun, till antisemitismen, till pilkorsarna, till åldrandets förfall, kring hur han upplevt sig blivit behandlad av de intellektuella i Ungern, exilen i Berlin. Nobelpriset. Ja, sitt liv i stort och smått. Och precis som vi andra söker han bekräftelse på att han duger. Rädd för att misslyckas. Rädd för att tappa sin intellektuella förmåga.
Som 60-åring tänker jag att ”Golgata-vandringen” har knappt börjat.

Ålderdomen, detta svåruthärdliga tilstånd hos vår kropp, efter det att vi under lång tid vant oss vid vår ungdomstid och våra mandomsår, förändringar som sker så gradvis att vi egentligen inte märker dem. Ålderdomens symptom ger sig sedan till känna på en gång, nästan från ena minuten till den andra, man konstaterar att man bara kan gå kutryggigt, att man har ont i knäna, att man inte kan sova, att koncentrationsförmågan avtar, att erektionen är otillräcklig; det hela är inte lätt att förstå, framför allt därför att det är ocacceptabelt och inte desto mindre förslavar en, det blir ens normaltillstånd, samtidigt känner man att det har gått för fort, ty med tanke på din lust att leva borde du ha rätt till ännu några år, men det är just det du inte får: åren tas ifrån dig, domen har fallit, den säger att världen har fått nog av dig, att du gör klokt i att inte överklaga, du skull bara slösa bort den korta tid du har kvar, och vad skulle du egentligen ta dig till med denna kropp som har blivit dig främmande, med dina begär som du inte kan tillfredsställa.”

Men det finns även lysande formuleringar över känslor jag kan förnimma i mig själv.

”Klockan halv sju på morgonen. Jag har nyss lyssnat på op. 111. Min själ öppnade sig för det oändliga, skulle jag säga om jag visste vad själ är och vad det oändliga är. Jag känner en sorts metafysisk uppmuntran, där kärlek och arbetslust blandar sig i rätta proportionerna ……”

Jag ser fram emot att höra vad du tänker om Den sista tillflykten. Och det vore väldigt spännande att höra vad en person i 40-års åldern tänker.