Om att inte sluta läsa en bok …

Om att inte sluta läsa en bok …

Bertleby & CoBörjade på Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas härom dagen. ”Men vad är det här – den är ju helt oläsbar”. Numera slutar jag direkt att läsa om jag inte får ”kontakt” med boken. Den är för banal, förutsägbar, eller det är Glad Pack runt romanfigurerna. Men Bartleby & Co var krånglig. Massor med namn på författare (som jag i början undrade om de var verkliga och om jag skulle behöva hålla ordning på dem). Jag hade att välja mellan att känna mig obildad och avfärda den med att den var för ”svår”, eller kanske till och med lära mig något. Vilket teflonminnet alltid motarbetar i och för sig.

Bartleby-syndromet kommer från en roman som heter just Bartleby – mannen som sa nej av Hermann Melville. Han med Moby Dick. Och ”nej” har alla författare som vår huvudperson (som också är en författare med skrivkramp) bestämt sig för att lista i ett antal fotnoter. För skriva en roman det kan han inte. Han har ju skrivkramp. När jag sedan börjar googla författarna han skriver om – och inser att de är verkliga, då blir det kul. Så nu har jag beställt ett par böcker, självklart Bartleby – mannen som sade nej och så Mallarmés Ett tärningskast, ”om vilken Valéry sa att den äntligen lyfte en boksida till det stjärnbeströdda himlavalvets potens.” Vem kan motstå ett sådant citat? Inte jag! Och är det inte dags att läsa Musil, Mannen utan egenskaper. Hör bara var vår författares vän Juan säger: ”Efter Musil har det inte skrivits en enda bra bok.

DublineskSå förutom Dublinesk som vi har läst i Bokcirkeln finns även Utan logik i Kassel. Och den är i min värld gjuten för läsning. Han är en spännande författare Enrique Vila-Matas, intelligent, intellektuell, med en dyster humor jag gillar.

Samtal 1 i Bokcirkeln

DublineskMurakamiDen här gången är det Elisabet och jag (Karin) som samtalar kring:
Dublinesk, Enrique Vila-Matas
Den färglöse herr Taziki, Haruki Murakami

Elisabet: Det är intressant att båda böckerna vi valt till denna gång tar upp funderingar jag ofta har nuförtiden.
Karin: Hur tänker du då?
Elisabet: Murakamis bok belyser att vi har händelser bakom oss i livet som vi inte förstått, kanske lidit av, men aldrig gjort något åt. På vilket sätt skulle livet ha sett annorlunda ut om vi gjort det? Vila-Matas belyser hur svårt och smärtsamt det är att omorientera sig som människa när man lämnar arbetslivet för gott. Vilken arena kvarstår?
Karin: Just det. Jag kan minnas känslan av att helt plötsligt inte vara önskvärd, inte förstå varför och inte få något bra, eller svar alls. Det intressanta med Murakamis bok var hur språket var så timat med min fantasi och mina bilder av den japanska kulturen. Man håller känslorna inom sig, är artig, men visar inget. Inga utlevande konflikter. Polerat. Och stilen är som den där morgonen i september när det blivit krispigt i luften.
Elisabet: Ja, språket är njutbart i bägge böckerna, om än på olika sätt.
Karin: Det är inte ofta jag stryker under så mycket i en skönlitterär bok. Underfundiga formuleringar, kloka ord, mitt-i-prick meningar. ”Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det?” Jag var på flera plan samtidigt. I vår hjältes inre värld, fantasier om andra, sökandet efter vem är jag som lämnat min arbetsidentitet bakom mig, hela hans bokvärld. I relationen till hustrun.
Elisabet: Dublinesk tål att läsas flera gånger. Den är inte så lättillgänglig, har många lager och är därför en spännande bok, såväl vid läsandet som senare.
Karin: Och jag tycker om när det blir lässpår. Ska vi inte nästa sommar läsa Ulysses? Vila-Matas bok kommer jag definitivt att läsa om. Den var lysande. Och jag tänker att det blir en extra dimension när man läst Ulysses.

Karin: Jag vet att du också strukit för mycket i Vila-Matas bok. Vilken mening tar du med dig?
Elisabet:Och så var det förtrollade ögonblicket över. Men det hade funnits. Det var faktiskt några sekunder i livets centrum.” Och kanske ”Han drömmer att Google inte vet besked om någonting.”
Karin: För min del får det bli ”Det är lika sant att vi alltid behöver någon när det mörknar som att vi, när dagen gryr, behöver minnas att vi har ett mål kvar här i livet”.

Vad fastnade du för?