På tidsresa i Japan

Monica BrawMonica Braw har skrivit en mycket läsvärd bok – Kvinnor i Japan under tusen år. Nio starka, modiga och framstående kvinnor har hon valt ut och tecknar mycket levande porträtt av dem alla. Hur de strävat, argumenterat, drivit och arbetat för ett bra liv för sig själva, för sina söner och för japanska kvinnor. Dessutom får jag mig en övergripande bild av japansk historia. Det är inte lätt att hålla reda på alla namn. Och att efternamnen står först upptäcker jag först efter en god stund. Det som också slår mig är att de fortfarande är kända, att man vallfärdar till deras tempel. Japanska kvinnor har i sina liv först sin fader, sen eventuellt en broder och därefter sin make som överhuvud. Ryosai kenbo, God hustru, vis moder var den japanska kvinnans livslott ”En sådan kvinna ska naturligtvis ha utbildning, dock inte alltför mycket, och inte till något yrke …hon är >>kontorets blomma<< och det tas för givet att hon slutar när hon gifter sig för att på heltid ägna sig åt hem och familj.”
Hur ser det ut i Japan idag? Det kapitlet hade varit spännande som avslutning.

Jag måste förmedla denna fantastiska dikt:
Vi vet att en blomma
är en blomma
just för att den blommar
Även människan
måste vara en sådan
just för att vara människa
Hosokawa Tama/Gracia 1562-1600

Vad har jag läst för romaner, böcker om Japan?
Minns som barn en bilderbok (svart/vit tror jag) om en svensk liten flicka som fick ta del av den japanska kvinnliga kulturen. Klä sig i kimono, sova på kudde av sten för att inte förstöra frisyren, platå”flipflop” av trä med små vita sockor med ett ”finger” för stortån. Jag tror hon hette Noriko San.
Minns du henne?

Gyllene paveljongens tempelSen var det Shogun, James Clawell. Den minns jag inte mycket av. Den gyllene paviljongens tempel, Yukio Mishima. En suggestiv roman. Jag läste även Sjömannen som föll i onåd hos havet. En kallt grym roman som jag inte ens ville ha i min bokhylla. Senast Den färglöse herr Taziki, Haruki Murakami.
Vad har du för bra romaner utspelade i Japan att rekommendera?

 

Samtal 1 i Bokcirkeln

DublineskMurakamiDen här gången är det Elisabet och jag (Karin) som samtalar kring:
Dublinesk, Enrique Vila-Matas
Den färglöse herr Taziki, Haruki Murakami

Elisabet: Det är intressant att båda böckerna vi valt till denna gång tar upp funderingar jag ofta har nuförtiden.
Karin: Hur tänker du då?
Elisabet: Murakamis bok belyser att vi har händelser bakom oss i livet som vi inte förstått, kanske lidit av, men aldrig gjort något åt. På vilket sätt skulle livet ha sett annorlunda ut om vi gjort det? Vila-Matas belyser hur svårt och smärtsamt det är att omorientera sig som människa när man lämnar arbetslivet för gott. Vilken arena kvarstår?
Karin: Just det. Jag kan minnas känslan av att helt plötsligt inte vara önskvärd, inte förstå varför och inte få något bra, eller svar alls. Det intressanta med Murakamis bok var hur språket var så timat med min fantasi och mina bilder av den japanska kulturen. Man håller känslorna inom sig, är artig, men visar inget. Inga utlevande konflikter. Polerat. Och stilen är som den där morgonen i september när det blivit krispigt i luften.
Elisabet: Ja, språket är njutbart i bägge böckerna, om än på olika sätt.
Karin: Det är inte ofta jag stryker under så mycket i en skönlitterär bok. Underfundiga formuleringar, kloka ord, mitt-i-prick meningar. ”Och ännu har ingen lyckats övertyga honom om att det har sin charm att bli gammal. Har det?” Jag var på flera plan samtidigt. I vår hjältes inre värld, fantasier om andra, sökandet efter vem är jag som lämnat min arbetsidentitet bakom mig, hela hans bokvärld. I relationen till hustrun.
Elisabet: Dublinesk tål att läsas flera gånger. Den är inte så lättillgänglig, har många lager och är därför en spännande bok, såväl vid läsandet som senare.
Karin: Och jag tycker om när det blir lässpår. Ska vi inte nästa sommar läsa Ulysses? Vila-Matas bok kommer jag definitivt att läsa om. Den var lysande. Och jag tänker att det blir en extra dimension när man läst Ulysses.

Karin: Jag vet att du också strukit för mycket i Vila-Matas bok. Vilken mening tar du med dig?
Elisabet:Och så var det förtrollade ögonblicket över. Men det hade funnits. Det var faktiskt några sekunder i livets centrum.” Och kanske ”Han drömmer att Google inte vet besked om någonting.”
Karin: För min del får det bli ”Det är lika sant att vi alltid behöver någon när det mörknar som att vi, när dagen gryr, behöver minnas att vi har ett mål kvar här i livet”.

Vad fastnade du för?