Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar

Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

Det var så länge sedan Bokcirkeln träffades så det blev mycket annat också som blev avhandlat, men i korthet skriver jag att Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge beskrivs som Buddenbrooks i forna DDR. En släktkrönika över fyra generationer.

Elisabet: Han speglar de stora skeendena, de tyska kommunisterna som flyr till Mexico för att det inte är lämpligt att vara kommunist i Tyskland på 1930-talet. Lever där och längtar hem. Så förlorar Hitler kriget och kommunisterna önskas hem till DDR, och inser att de egentligen inte är efterfrågade i det som blir DDR heller. Så faller Muren och återigen är de inte efterfrågade, gamla nu visserligen.

Karin: Jag tyckte mycket om hur författaren fick mig att dyka direkt in i deras liv genom den mycket fina skildringen av sonen Alexander som besöker och tar hand om sin dementa pappa, Kurt.

Mie: Jag tyckte det var besvärligt att han hoppade så mellan individer och årtionden. Låg boken så ett litet tag, fick man gå tillbaka.

Karin: Det verkar generellt vara så nuförtiden. Aldrig linjärt. Som om författare inte vågar lita på sina berättelser.

Elisabet: Jag tyckte att episoden när Kurt var och hälsade på sonen i Berlin och försökte prata med honom ”så du har blivit en hippie nu”, var helt obetalbar. (sid 299-316).

Karin: Liksom Irina, den ryskfödda hustruns tyska. Många glada skratt! Och beskrivningen av hur hennes mor haft det i Ryssland innan Irina tog henne till Tyskland. När den äldre ger upp om tyska språket för att hon inser att hon nu inte kan tyska bara för att hon lärt sig alfabetet på tyska. Ljuvligt!

Karin: Jag tycker författaren är skicklig på att fånga hur generationerna inte möts när de träffas. Gav mig en insikt om ansvaret jag har som äldre att kommunicera.

Mie: Oavsett när och var i tid är generationernas oförstående attityder till varandra, lika illa. Sorgesamt.

En sommar med Proust – Samtal 3 i bokcirkeln

ProustEn sommar med Proust – Samtal 3 i bokcirkeln 
Atlantis Förlag

Elisabet
: Ja det har var ju en trevlig bok. Man läser ett kapitel, tar en kopp te och så återkommer man till den en annan dag. Jag har läst valda delar.
Mie: Ja, det var precis rätt beskrivning, en trevlig bok. Det irriterar mig att jag inte läst Proust. Kändes som jag tittade över axeln på hans liv.
Karin: Jag ska absolut läsa honom. Kanske sommaren 2016 års projekt. Tycker att jag fått lite ledning i vad som är det stora i verket och att jag kommer att få större behållning av det nu.

Det intressanta är tidsepoken: Hör här vad Julia Kristeva, författare, professor vid Université-VII och psykoanalytiker skriver: ” Nog är det väl så att vi efter Proust har förlorat denna >ateistiska dygd<< som han sökte i romanen? Surrealisterna var galna i kärlek, existentialisterna satsade på en kult av den politiska Revolutionen, den nya romanen rehabiliterade esteticismen, autofiktion helgar i våra dagar superegonas skandaler.”

Mie: Just exakt, så! Med siktet rakt in i vår vardag, superegonas skandaler. Värt alla bekymmer jag haft med tittarna över axeln.

 Elisabet: Tänkvärt, och trist med tanke på vår tid. Det gäller att hitta litteratur bortom autofiktion och ”spegeln på väggen där”.

Karin: Jag tycker att det som varit tydligast i Sommar med Proust har varit hans syn på kärleken som jag inte känner mig så bekväm inför. ”Att vilja äga det man inte når, och att inte vilja ha det man äger”.
Elisabet: Så är det in i våra dagar. Oåtkomlighet och egensinne är intressant för jägaren. Att ta hand om bytet och lyckliggöra det är svårare. Märkligt då att han skriver om det som ett olycksöde att bli förälskad eftersom det uppenbarligen är i det tillståndet lyckan finns, inte i institutionen evig kärlek.
Mie: Men jag kan förstå passusen om fiskarflickan. ”Men på samma sätt som det inte hade räckt för mig att mina läppar upplevde en njutning mot hennes utan jag också ville skänka henne detsamma, på samma sätt hade jag velat att den föreställning om mig som skulle tränga in i denna varelse och fästa sig där inte bara skulle rikta dess uppmärksamhet mot mig utan också dess beundran och begär och tvinga den att bevara minnet av mig ända till den dag då jag kunde möta den igen.” Visst vill man göra ett avtryck, så man är välkommen igen.
Karin: Jo absolut, men om ” man aldrig ser själva tingen utan att man ser de etiketter som man har satt på dem” då lever man bara i fantasin.

Karin: Hjältens åldrande är romanens röda tråd.
Mie: Jag ska läsa om den, när jag läst Proust!
Elisabet: Inte bara åldrandet utan även döden är närvarande men glädjande nog är ”litteraturen platsen där man inte dör”.

Alexandriakvartetten – samtal 2 i Bokcirkeln

SommarparkeradSamtal 2 i Bokcirkeln
Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell – Samtal 2 i Bokcirkeln

Kort sammanfattning: Darley, en engelsman, sitter på en grekisk ö och minns sin tid i Alexandria strax före och under andra världskriget. Genom fyra personer som betydde mycket skapar han personporträtt och försöker förstå vad det var som egentligen hände.

Författaren Lawrence Durrell har ett fantastiskt språk. Boken är en symfoni över ett alltigenom levande, färgrikt, doftande, stinkande, korrupt och levande Alexandria. Med innevånarna med sina tillkortakommanden, begär, läggningar, erotiska eskapader och ett stort tillåtande för varje människa och lust.

Elisabet: Ja, så upplevde även jag Levanten de år jag bodde där. Bullrigt, färgstarkt, högljutt. Det växer, klänger och flagnar på balkonger, terrasser och hus. Människorna syns och hörs, diskuterande, grälande, småpratandes överallt. Alla får plats. Någonstans i boken står det att ingen i Alexandria kan någonsin bli djupt skakad, där existerar bara tragedier för att krydda konversationerna. Idag ser det säkert annorlunda ut.

Elisabet: Den första boken, den om Justine, var snårig. Många, märkliga utläggningar. Jag kände att jag inte alltid var med. Och hon framstod i en komplex dager, som fick nya dimensioner i de senare böckerna.
Karin: Darley skriver ”Det överseende hon tilltvingade sig från oss alla var det häpnadsväckande med henne.”
Mie: Bitvis tror jag att komplexiteten vi upplever beror på att Darley är förvirrad av sina egna upplevelser och känslor, att följa alla hans iakttagelser och associationer öppnar för mängder av reflektioner hos oss själva, spännande.

Karin: Sen kom boken om Balthazar och den var mycket tydligare.
Mie: Honom tyckte jag om. Han är färgstark, tydlig och jordnära, men han använder dem allihop.
Elisabet: Balthazar gjorde inte så starkt intryck på mig men hans syn på skeendet och Justine ger en förklaring till det som tidigare framstått i dimma och känslokaos.

Karin: I tredje boken om Montolive bytte boken helt karaktär. Och blev en beskrivning av människan Montolive, mer än filosofiska betraktelser över kärleken mellan personerna i boken. Darley har funderingar kring hur mycket ser och förstår man egentligen av vad som händer. Och det kan man ju fråga sig, rent generellt i livet!

Karin: I fjärde boken – den om Cléa förskjuts både tidsperspektivet och ”sanningen”. Vilken den nu är?
Mie: Ett stycke jag strukit för är när Justine är upprörd över Darley. ”Det var dumt av mig att berätta allt för dig, att vara så ärlig. Titta hur du frågar ut mig nu. Flera dagar i sträck samma frågor. Så fort svaren skiljer sig det minsta är du över mig. Du vet att jag aldrig berättar en sak på samma sätt två gånger. Betyder det att jag ljuger?”

Elisabet: Språket är präglat av arabiskans blommiga beskrivningar och engelskans torra stilla humor, det kunde inte vara bättre! Långa tirader av undersköna adjektiv som staplas på varandra tillsammans med konkreta substantiv.
Karin: Som t ex ”… plommonblå etiopier i snövita turbaner, bronsbruna sudanser med uppsvällda träkolsfärgade läppar, tennhylta libanser och beduiner med tornfalksprofiler, invävda som lysande trådar mot de beslöjade kvinnornas monotona svärta, …”
Mie: Ja, jag tror aldrig jag kommer att ha samma inställning till adjektiv efter att ha läst den här boken.
Karin: Inget är längre bara ”blått”, punkt slut.

Ska man läsa Alexandriakvartetten – och om JA – i så fall hur?
Karin: En underbar bokupplevelse. Jag bodde i Alexandria hur länge som helst i somras. Började läsa vid läggdags, men det funkade inte för mig. När jag läste en timme eller så öppnade sig boken för mig och jag kan fortfarande kisa och se träskmarkerna i Mareotis framför mig.
Mie: Ja, absolut, med tid och utrymme för eftertanke och lust till fantasi, mottaglig för gränslösheten. Jag läste ett antal sidor varje kväll, och levde i Darleys Alexandria hela sommaren. Och är nu än mer övertygad om att ingen är ägare av sanningen.