Tornet, Uwe Tellkamp

Tornet profil
Tornet

Uwe Tellkamp
Översättning: Aimée Delblanc
Albert Bonniers Förlag

Europas svar på Alexandriakvartetten, skulle jag vilja kalla den här fantastiska boken.

Vi befinner oss i Dresden, DDR. Det är 1980-tal. Boken kretsar kring 3 syskon, 2 bröder, Nemo och Ulrich, och deras syster Anne med sin man Richard och deras äldste son Christian. Det är på Nemo, Richard och Christian som boken vilar. Men vilar gör den inte. Alla deras tankar, fantasier, göranden och manövreranden i det gamla Östtyskland porträtteras så levande att jag till slut identifierar mig med deras rädsla för vad man kan säga och till vem. Jag tycker att jag känner dem, förstår dem. Så skickligt har han fångat dem, och deras frustrationer som ibland tar sig farliga utlopp, och deras behov av personligt uttryck eller utrymme som ständigt ifrågasätts och granskas – och döms! Bara din granne tror att du har tänkt, räcker för att du ska bli misstänkliggjord.

och samtidigt
”ur tusen elevers strupar skallade alla lovsånger om framtiden, där det inte längre skulle vinnas vare sig utsugning eller förtryck, aldrig mer, alltid bara ljusa tider.”

och samtidigt
köade framför allt kvinnorna när de fick veta att idag fanns herrockar i varuhuset, men inte kött. Idag fanns trosor, men inte kalsonger. Nej er beställning har vi lagt längst bak, var så gå att gå till en annan kö, osv osv.

och samtidigt
”Äsch, vet du min käre Ludvig, bland tankarna är misstänksamheten det som fladdermössen är bland fåglarna: de fladdrar ständigt i skymningsljuset.”

TornetTornet är så skickligt skriven att jag inte förstår att den inte har blivit en klassiker!

Inte bara personporträtten är trovärdig och nära. Även den brutala miljöförstöringen med gruvor och kol och utsläpp i luft och vattendrag tecknar författaren rått och kliniskt. Du kan känna brunkolsdoften. Förfäras över de halvruttnande döda fiskarna i de stinkande gul/gröna floderna, förgäves rädda tvätten från de utspyende industriskorstenarna, blicka över koldagbrotten med de gigantiska kraftverken runt omkring allt i ett svart dis som ger hosta, inflammationer i ögonen, svarta snorkråkor. Och allt bara så sakligt beskrivet.

Det några saker till som gör Tornet till en oerhörd läsupplevelse.

Nemos dagbok kring det försvunna Atlantis, myllrande av sjödjur, väsen, snäckor, växter, spindlar och fjärilar. Som svävar ut i en organisk virvlande dans. Och allt är en inbakad kritik av det östtyska samhället. Vilket gigantiskt researcharbete författaren har gjort.

Likt Lawrence Durrell i Alexandriakvartetten är Uwe Tellkamp en mästare i att färgbeskriva: ”; om det i Schwanenberg hade varit ljuden från brukolsgrävmaskinerna, de avlägset gnisslande ljuden (eller var det skrik? vrål? av hunger? av tortyr?) hos de skelettarmade urtidsjättarna som utförde sina sumobrottarartat tunga positionsbyten mot bakgrunden av en himmel i olika färgnyanser från burgunderrött, piano-, choklad-, hydrantenrött, flamingo- och tandköttsrosa, öar av rosa som poliovaccindroppar på en sockerbit, och tändsticksrött, som-när-man-blundar-orange till kattfotsrosa och kärleksbrevsrosé; …” (Hydrantrött = brandpostrött).

Så om du vill veta hur det verkligen var att leva i DDR, ska du läsa den här boken.

Om du vill ta del av ett stycke stor litteratur, ska du läsa den här boken.

Väldigt trist att den är slut!

Kommentera