Jag bekänner, Jaume Cabré

Jag bekänner, Jaume Cabré
Översättning: Jens Nordenhök
Nilsson förlag

Jag bekänner är en mäktig bok. Inte bara till omfånget, 845 sidor. Jaume Cabré har skrivit mig in i Adrià Ardèvols huvud. Efter ca 100 sidor knäcker jag ”koden”. Jag är med i en annan människas tankar och fantasier och liv.

Adrià Ardèvol är drygt 60 år när han får reda på att han har begynnande alzheimer. Han bestämmer sig då för att skriva ett brev (!) till sin älskade. Om hur hans liv varit, vad han inte gjorde eller sade eller borde ha gjort och sagt. Vad han fantiserade om och tänkte om andra. Och framför allt för att berätta om sin älskade, så hon inte skulle glömmas bort för världen när han själv var borta. Och nu har jag läst det brevet!

Jag bekänner är magnifik. Du kastas i Adriàs huvud mellan nutid, 1300-, 1700- och 1900-tal. Inga förvarningar, för det har vi ju inte själva när tankarna hoppar hit och dit. Mellan hans fantasier, minnen av fadern och modern, men också kring föremål som fadern köpte under 2:a världskriget. Den starka vänskapen genom livet med Bernat. Det gäller att hålla personer i minnet för de dyker upp igen. Tack och lov finns en hjälp-lista längst bak i boken. Jag bekänner går inte att skumma.

Jaume Cabré skriver om dödssynderna; ondskan, girigheten, avunden. Men också om botgöring, förlåtelse och ånger. Kan vi få förlåtelse för onda handlingar vi begått? När har jag gjort tillräckligt mycket gott för att få botgöring? Går det att rymma från den egna ondskan? Vilket är priset för girighet och avund? Du får dig också en stor dos med klassisk musikkunskap och insikter i kyrkans värld genom århundradena.

Det här är stor litteratur.