Den första människan, Albert Camus

CamusDen första människan, Albert Camus
Översättning: C.G. Bjurström
Albert Bonniers Förlag
Albert Camus dog i en bilolycka 1960. Då hittade man i hans portfölj manuskriptet till denna bok, tillsammans med en del skisser och bilagor som jag tolkar som hans struktur och idéer för romanen. Romanen är inte klar vid hans död. 40 år senare väljer hans dotter, Francine Camus att renskriva manuskriptet och ge ut boken, ofullständig och med samtliga bilagor.

Den del av Den första människan som är färdig handlar om Camus barndom och uppväxt, men också om att försöka förstå vem hans fader var. Fadern dog vid Marne 1915 när Albert bara var ett år. Han flyttade då med sin mor och äldre bror hem till sin mormor, som i armod och kamp för överlevnad drev familjen hårt och tyranniskt.  Albert hittar dock kärleksfulla vuxna, en morbror, läraren i grundskolan, som får bli hans fadersgestalter. Både mamman och mormodern är analfabeter, med ringa eller ingen föreställningsvärld förutom livets mest basala.  Romanen tar slut när Albert nästan har gått ut skolan. Sedan följer skisser med tankar och idéer för de kommande kapitlen, något som kittlar min fantasi.

Det finns sådana underbara, känslomässiga beskrivningar i boken.
Sid 24 ” Allt emellanåt skymtade en svart siluett bland några gravar längre bort. Med blicken lyft mot de långsamt förseglande molnen försökte Jacques Cormery (som är Albert, Karins anm) bortom lukten från de våta blommorna känna saltdoften som i denna stund nådde honom från det avlägsna orörliga havet, då ljudet från en hink som skramlade mot en marmorgrav väckte honom ur hans drömmar. Det var då han läste sin fars födelsedatum på gravstenen som han upptäckte att han inte tidigare hade känt till den tidpunkten. Därpå läste han de båda årtalen ”1885-1914” och gjorde automatiskt uträkningen: tjugonio år. Plötsligt drabbades han av en tanke som skakade honom ända in i kroppen. Han var fyrtio år. Mannen som vilande under hällen och som hade varit hans far var yngre än han själv.
 Och den våg av ömhet och medlidande som plötsligt uppfyllde hans hjärta var inte den själsrörelse som en son kan hysa inför minnet av sin bortgågne far utan den gripna medömkan en fullvuxen man kan känna inför ett orättvis mördat barn – det var något som inte befann sig i sin naturliga ordning och sanningen var att det inte fanns någon ordning, utan bara galenskap och kaos där sonen var äldre än fadern. Själva tidsföljden gick i stycken omkring honom som stod orörlig bland gravarna som han inte såg längre, och åren upphörde att inordna sig i den stora floden som rinner mot sitt slut. De var enbart dånande svall och virvlar där Jacques Cormery nu kämpade med ångest och medlidande. Han betraktade de andra gravhällarna inom området och såg årtal som visade honom att marken här var fylld av barn som hade varit fäder till grånande män som trodde sig leva nu. För själv trodde han sig leva, han hade byggt upp sig själv, ensam, han kände sin styrka och sin energi, han stod emot och behärskade sig. Men i den sällsamma yrsel som grep honom rämnade redan den staty som varje människa uppreser och härdar i årens eld för att krypa in i den och där invänta det slutliga sönderfallet, den splittrades och största omkull. Han var nu bara det ängsliga hjärta, törstande efter liv, i uppror mot världsordningen, som hade följt och som alltjämt med samma kraft kämpade mot den mur som skilde honom från varje livs hemlighet, han ville gå vidare och veta innan han dog, äntligen veta för att kunna finnas till en gång, en enda, under en enda sekund men för all framtid.”g och

Smärtsamt skrivet om den far han aldrig hade.

Om sin mor, sid 70 ”Hon sade ja, det kanske betydde nej, hon måste gå bakåt i tiden genom ett minne som hade mörknat, ingenting var säkert. De fattigas minne är mindre välunderhållet än de rikas, det har färre hållpunkter i omgivningen eftersom de sällan lämnar det ställe där de lever, färre hållpunkter också i tiden, i ett enformigt grått liv. Givetvis finns det ett hjärtats minne och om det säger man att det är det säkraste, men hjärtat nöts av sorger och arbete och glömmer snabbare under trötthetens tyngd.”