Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

Denna september 2017 läser jag romaner om ett evigt tema; att söka det som inte längre finns antingen den gäller en känsla av hemvist, en försvunnen fader, ett fosterland man lämnade för 20 år sedan eller aldrig varit i, trots starka känslor av rötter med det. Förra inlägget handlade om Vända hem  av Yaa Gyasi. En ghananesisk släktkrönika över flera århundraden. Den slutar i nutid då en ättling åker tillbaka för att ge sig själv rötter. Att återvända av Hisham Matar skär djupare in i mig. Den klassas som biografi på biblioteket och handlar om Hishams sökande efter sin far, Jaballa Matar, en hög militär och diplomat i opposition till Kadaffi. Jaballa kidnappas i Kairo och förs till ett av Iraks med ökande fängelser, varifrån livstecknen så småningom upphör. Ingen vill berätta vad som hänt, ingen. Hisham skriver om sin 25 åriga kamp för att få visshet om vad som hände hans far. ”Man låter en människa försvinna, inte bara för att tysta honom utan också för att försvaga sinnena hos dem som blir kvar, för att fördärva deras själar och begränsa deras tankar. När Gadaffi tog min far ifrån mig, satte han mig i ett rum som inte var mycket större än den cell där far satt.”

Jag får också en lektion i Iraks historia, om kung Idris, Italiens ockupation, samt Gadaffis maktövertagande. Det är smärtsam läsning. Bra skriven. Absolut läsvärd!

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

Jag har precis avslutat Vända hem av Yaa Gyasi. En släktkrönika som börjar i slavhandelns Ghana i slutet av 1700-talet och slutar i dagens moderna USA. En roman som speglar de svartas livsvillkor under britternas styre i Ghana, i slavägarnas våld i Södern, som fria men alltid underlägsna de vita i det moderna Amerika, marginaliserade och ständigt utsatta för diskriminering och mobbning. Yaa Gyasi är så äkta i sitt berättande att det går inte att värja sig. Och hon speglar både den gamla stamvärlden med sitt synsätt och den moderna känslan av ständigt utanförskap. Att aldrig vara hemma. Läs den!

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

I Vegetarianen av sydkoreanskan Han Kang är huvudpersonen en lillasyster som blir bortgift tack vare att hon är så alldaglig och intetsägande. En dag brister hennes ”tunna tråd” och genom romanen följer vi henne djupare och djupare in i psykisk sjukdom. I korta glimtar av tankar om barndomen, från henne och hennes storasyster, i agerandet hos hennes svåger (storasysterns man) förstår vi hur hon dras längre och längre bort från det vanliga livet. Insiktsfullt och ömsint skrivet. Absolut läsvärd.

 

Ian McEwan – Brittisk satir i ett Nötskal

Ian McEwan – Brittisk satir i ett Nötskal

Ian McEwan har med den senaste romanen Nötskal gjort det igen – skrivit en briljant roman i lagom format. Här är han som bäst, Ironisk, sarkastisk, lätt överseende med människans dumhet, iskallt konstaterande  om världens tillstånd. För den som är duktig på engelska måste den vara en njutning av stora mått.

Nötskal är allegorin för pojken i mammans mage. Han ska snart ut, men innan dess är han med och lyssnar på allt och alla och har synpunkter och kommentarer kring det mesta. Moderns älskare har han inte mycket till övers för. Det är skickligt att skriva flugan på väggen – från ett oförlöst barn. Det är underhållande och skarpsynt. Absolut läsvärd.

Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Jo, jag vågar faktiskt skriva så för Vedersakarens död av Hans Keilson liknar inget annat jag läst överhuvudtaget.

För det första så nämns inte Hitler, nazisterna eller några hemska krigsscener. Inte heller att  huvudpersonen är jude, vilket gör boken tidlös och universell.

För det andra – Hur gör man som offer om fienden är så mycket mäktigare än man själv? Och skoningslös? När hotet och smärtan blir outhärdlig så sympatiserar och kanske till och med förstår man sin fiende. (Som Norrmalmstorgssyndromet).

Det Keilson har gjort är att han har gjort stor litteratur av psykologi-, psykoanalys- och psykosynteskunskaper. Han skriver huvudpersonens tankar, reflexioner och känslor i hela registret från jaget till detet och självet. Han speglar honom i utsatta och ibland pinsamma situationer. Han visar upp hans relation till jämnåriga och flickor.  Det finns en lång passage där han tillsammans med en flicka tillbringar en kväll med unga nynazister som skryter om hur de vandaliserat en judisk begravningsplats. Jag var alldeles svettig av ”hur ska det nu gå när de upptäcker att han är ”en sådan”. I ett annat kapitel kommer han på sin far med att i lönndom ha packat en ryggsäck. De pratar om hur man ska packa den rätt; för att lätt hitta i den, för att den ska vara bekväm på ryggen, etc – fast båda vet varför. Berörde mig djupt.

Kan man komma över en förlust? – Här är hans tankar:
Mitt i de samtal och diskussioner som oavsiktligt alltid kretsade kring det enda och den ende, även om hans namn aldrig nämndes, som för att besvärja det, smög sig en hittills obekant känsla på mig. Emellanåt mindes jag den förlust som jag lidit en gång för länge sedan. Hade jag inte kommit över den ännu? Kommit över? Vad betyder det? Man kommer inte över en förlust. Man tillägnar sig den, tar in den helt och lever i allt förtroligare umgänge med den, eller så fastnar förlusten i en som ett litet hönsben som fastnat i strupen.”

Vedersakarens död tar sin tid att läsa – för att citera Gunnar Ekelöf – ”Jag är för min del inte någon slukare, utan en smältare, av böcker.” Smälta är rätta ordet för att avnjuta den här romanen.  Svår? Ja. Men djupt belönande.

Varför tar man en omväg?

Omvägen …  Över vaddå? Inför vaddå? För att?

I den holländsk romanen Omvägen av Gerbrand Bakker tar en kvinna (du är väl tyska?) och hyr ett ensligt hus i Wales. Söker ensamhet och avskildhet, skyr alla ”hello love” och den nyfikna, självklara närgångenheten hos lokalbefolkningen. Vad har hon flytt ifrån? Varför? Hemma i Holland förstår maken ingenting. Varför tog hon släpvagnen och en singelmadrass? Vart har hon tagit vägen? Nu tänker jag i vanlig ordning inte skriva mer om handlingen i boken. För när jag stänger Omvägen är den stora frågan jag fått att fundera på – Hur skulle du själv hanterat en sådan här situation? En perfekt bok för en Bokcirkel! Här finns mycket att prata kring.

Finns det hopp för April?

Finns det hopp för April?

När jag läser April av Angelica Klüssendorf känner jag stor oro. Men det tar ett tag, April är lite svårartad. Men ge inte upp. Sen är du insugen i sprit-, bar- och drogträsket någonstans i DDR.  ”Men Gud varför gör du så där”, tänker jag och känner ödmjukt att du kan aldrig förstå en annan människa. För April får vi möta inifrån; vad hon tänker, gör, utagerar, drömmer och försöker förstöra för sig själv. Utifrån sett är hon ”ett problembarn” med en kärlekslös och våldsfylld barndom bakom sig, oförmögen att knyta an till andra. Jo visst är hon tillsammans med män och träffar sedan en man som hon får barn med. Men hon är aldrig ”där”. Hon ser skräcken i sin sons ögon, men förmår inte vara vuxen. Hon flyr till spriten, droger, män, vandalism, långa rymningar, men är aldrig riktigt närvarande där heller.

Jag förstår hur omöjligt det är att försöka hjälpa någon som absolut inte vill dela med sig av sig själv och som aldrig vågar tycka om sig själv. Som egentligen aldrig ser någon annan människa heller. Hennes djupa livssmärta bryter fram när det blir vackert, bra, tryggt och människor visar henne kärlek. Då ”blixtrar en djup smärta fram ur hennes revben” och hon blir våldsam och våldsamt arg och förstör för sig själv.

Angelica Klüssendorf har med April skapat ett mycket skarpt porträtt av en ung kvinna jag annars aldrig skulle mött i livet. Det är den andra, fristående delen. Den första heter Flickan. Den har jag inte läst.

I en soffhörna en iskall aprildag …

I en soffhörna en iskall aprildag … försvinner en äldre kvinna in i en liten kort roman om en inte ens slumrande, utan dammig och död, lite håla i Södern, nära sumpmarkerna. Där regerar miss Amelie, rik sedan fadern dött, stor och stark som en karl, kärv, fåordig, driven och driftig kommer ingen i närheten av henne. En sen kväll när hon och en del av hennes arbetare står tysta på verandan med sina spritflaskor i fickorna kommer en puckelryggig trashank och frågar efter henne. Och livet i den lilla hålan blir sig inte mera likt.  ”Men vad var den då för något, denna kärlek? För det första är kärleken en gemensam upplevelse mellan två människor – men att den är en gemensam upplevelse innebär inte att den är en likartad upplevelse för de båda som berörs. Det finns en älskare och en älskad, och dessa båda kommer från skilda länder.”

Nej, Balladen om det sorgsna kaféet av Carson McCullers är ingen kärleksroman i modern bemärkelse, men Gud som hon har skrivit in den som älskar och den älskade i deras liv. I ett slitsamt, dammigt, fuktigt Södern i närheten till sumpmarken. Jag hittade en recension i SvD och beställde så romanen på biblioteket, men såg inte att man skrev om en nyutgåva. Jag läste den som kom ut 1992 (innan de politiskt korrekta hade börjat läsa)  en knivskarp beskrivning av kärleken (sid 45-47 i min version. Vill du läsa den så finns den under länken Balladen om det sorgsna kaféet)  – och en  absolut underbar roman för en eftermiddag i soffhörnan.

De polyglotta älskarna och Underkastelse – Samtal 11 i Bokcirkeln

De polyglotta älskarna och Underkastelse – Samtal 11 i Bokcirkeln

Långt mellan varven så det fick bli två böcker. De polyglotta älskarna av Lina Wolff och Underkastelse av Michael Houellebecq.

Först De polyglotta älskarna som vi alla tre upplevde som konstruerad och inte riktigt förstod vitsen med.

Min polyglotta älskarinna. Det händer ofta att jag mentalt och helt hastigt skannar av en kvinna vid första mötet, gör en snabb bedömning av möjligheten, om hon fysiskt tilltalar mig och om hon kan mina språk, eller har förmågan att lära sig dem.”  Detta är vad det är om det ”polyglotta” i den här romanen. Hur de andra relationerna är polyglotta är det ingen som förstår.  ”Knepig” skrev Made på Kring böcker-gruppen på Facebook. Och vi håller samfällt med.

Däremot rönte Underkastelse större uppskattning. Romanen handlar om att Frankrike får en muslimsk president som vrider om Frankrike mot ett islamskt samhälle. Inga korta kjolar och utmanande klädsel, inga kvinnor ute på gatorna. Vilket den medelålders småflicksfixerade  huvudpersonen blir helt frustrerad över. I slutet av romanen när en av hans lärarkollegor säger åt honom att skaffa sig några fruar – kommer insikten hos honom hur man får tag i ”småflickorna” och han tycker att samhället har ordnats till det bättre. Det är inga större uppoffringar han behöver göra, bara att han ska gå över till islam. Houellebecq skriver skickligt om att inordna sig i ett system när man hittar egna personliga fördelar.  Huvudpersonens frossande i detaljer kring hans sexuella aktiviteter, hade inte i den här romanen att göra, tyckte Karin, men Elisabet tycker nog att hans sexskildringar är relevanta i historien Underkastelse.