Semesterlitteratur

Semesterlitteratur

En utomordentligt härlig känsla att trolla bort en novembervecka för att sedan komma hem till lussekatter och jullängtan.

Två tänkvärda böcker att smälta, inte sluka, har jag avnjutit. Theodor Kallifatides, Ännu ett liv – om att åldras, att förlora det som betyder mycket och hitta en ny infallsvinkel och Antonio Tabucchi, Tiden åldras fort, nio berättelser, om möten, våra minnen och hur omöjligt det är att dela dem med någon annan. Varje berättelse gav något nytt att tänka kring. Två mästerverk att fundera på, samtala om på långa promenader längs stranden och att bara njuta av. Riktigt bra litteratur. Tabucchi fjäderlätt och knivskarp, Kallifatides klarsynt, utlämnande med en lakonisk humor.

Ja, och så lite tyskläxa också – om den lilla kaninen som absolut inte kunde somna.

SparaSpara

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona – ofta stilla höst i Skåne, hälften av löven kvar på träden och den underbara doften av djup natur. Nu går allt snart till vila. Vi besvärjer med ljuständning på kyrkogården och monster på altan. Och god läsning uppkrupen i soffan.

Köpte på förra bokmässan Körsbärslandet av Dörte Hansen – Vilken pärla! Här är det inte handlingen, historien som berättas, som är det som fångar. Det är hennes torra och lakoniska humor och skarpa iakttagelser av oss människor. Av dem som sviker, sviks, blir kvar, inte vågar släppa in och inte känner in. Jag lovar dig en njutningsfull läsning.

Växelvis har jag också läst Mitt Iran av Nobels Fredspristagare 2003, Shirin Ebadi. Ett viktigt dokument för att få insikt i kvinnors situation i Iran sedan shahen störtades. Mer en redogörelse än en litterär prestation.

Avdelningen otäcka böcker – Den underjordiska järnvägen

Avdelningen otäcka böcker

I avdelningen hemska böcker står Den underjordiska järnvägen i en klass för sig. Jämte Jonathan Littells De välvilliga är den det hemskaste jag läst. Jag led; av den raffinerade tortyr Colson Whitehead beskrev så detaljerat, av de olika lång- och plågsamma sätt en vit slavägare sakta dödade en svart slav som han av någon anledning var missnöjd med. Jag våndades när slavägaren bjöd hem andra vita för att bevittna en långsam avrättning under god mat och dryck, stoj och glam. Efter 100 sidor var jag när att lägga den ifrån mig. Då rymde Cora, den unga svarta slavkvinnan och romanen tog en annan och mer ”äventyrlig” vändning. Hon är oförtröttligt jagad av slavjägare som hennes ägare, i blind vrede har anlitat. Mitt hjärta bultade ofta fort. Colson Whitehead skriver mycket utförligt om hur svarta behandlades i delstat efter delstat. Någonstans är svarta fria, fast ändå inte. Och det är så starkt, den totala diskrimineringen, som en svart person aldrig kommer ifrån. Det vittnade även Mellan världen och mig om. Fast den rör sig bara i nutid.

Lissabon – Fernando Pessoas hemstad

Lissabon – Fernando Pessoas hemstad

Inför en vistelse i Lissabon, Fernando Pessoas hemstad, läste jag Djävulens timma och En stoikers fostran, 2 noveller som gav mig en känsla för vem Pessoa kan ha varit. En grubblande, narcissistisk och rätt förkrympt och tvångsmässig människa. Helt fångad i sig själv och det han skrev. Statyn över Pessoa är så mitt i prick en staty kan bli.  Lissabon av idag däremot är en vänlig, gyttrig, välmående och än så länge genuin och pittoresk huvudstad. EU har säkert betytt mycket. Vi mötte inte mycket av det tunga, depressiva, mörka jag känt hos portugiska författare som Pessoa och José Saramago tidigare.

Vi var där några soliga sommardagar i oktober, lyssnade på fado och musik ifrån Cap Verde, åt gott och mötte många unga vänliga, engelsktalande människor.

SparaSpara

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Trivsamma Tove Jansson

Trivsamma Tove Jansson

Har precis lagt ifrån mig Bulevarden och andra texter. Innehåller ej tidigare publicerade noveller och kortare texter av Tove Janssons hand. Från ungdomen till åldrad, etablerad författare. Om vitt skilda ämnen, men alltid med en ömsint ton inför människan som försöker hantera sig själv och sina tillkortakommanden. Och jag njuter som alltid av henne och de finlandssvenska orden som ger texten en Tove Jansson-klang. På något sätt får hon mig att känna mig innesluten i en mänsklig tolerans. Som om det verkligen finns en muminmamma. Så Bulevarden blir ytterligare en bok av Tove Jansson som jag kommer att ta fram när det är grått och trist och tröst behövs.

Weekend i Budapest

Weekend i Budapest

1 timme och 45 min – en tunn bok i varje riktning, för inte läser man på plats! Borde ha lärt mig att en tunn bok inte är detsamma som en lättläst bok!  På utresan läser jag Tankar om den lyckade dagen av Peter Handke. Att jag valt den essän beror på en recension i SvD. ”Få författare i Peter Handkes generation torde ha haft ett större inflytande på andra författare, just för hans sätt att bedriva självgranskning utan att bli som en psykolog. Det är iakttagandet som räknas, inte själslivet eller inlevelsen.” Det jag tar med mig till författarnas stad är en insikt om vad som kan beskrivas som ”lyckad”.  (Det är intressant hur han provar verb  – som han delar med sig för att hitta sin rätta känsla.).

En dag går vi förbi Kertész Utca – och jag känner att jag får nog läsa om Mannen utan öde av Imre Kertész nu när jag gått omkring i det som var gettot, sett stadion som var uppsamlingsplatsen och det gripande monumentet vid Donau.  – Som också får mig att tänka på Dagar vid Donau av Christer Enander.

Budapest berör.

Ett söndagsflyg hem läser jag Genomskinliga ting av Vladimir Nabokov. Också inspirerad av SvD.”En Nabokov-roman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.

Detsamma kan sägas om ”Genomskinliga ting” från 1972, som Nabokov skrev mot slutet av sitt liv i Schweiz. Det senare är också berättelsens geografiska gravitationspunkt, dit den fyrtioårige före detta förläggaren Hugh Person anländer i romanens början. Men lika mycket för att anträda en resa i tiden: till sitt första besök i landet tillsammans med fadern, arton år tidigare, och framför allt till det andra besöket då han som 32-åring skulle möta sin blivande hustru. Tiden liksom minnet bildar således centrala teman i ”Genomskinliga ting”.

Det finns inte utrymme här att gå in på detaljer, men liksom i ”Förtvivlan” kommer begär och brott att fungera som drivmedel för intrigen. Men inte minst är det språket och själva sättet att berätta – dess eget begär och drömliv – som utgör en energikälla; allt från uppsluppna ordlekar till träffsäkra metaforer till svindlande meningar och oväntade sidobelysningar på vad som skildras bidrar till komplexiteten. Det är ett nöje att läsa. Ett nöje som bara berikas av att upprepas.

Och det är dessa njutbara, expansiva och ständigt förnyande omläsningar – en helt annan kvantifiering än räknandet av ord – som gör Nabokov till en omistlig klassiker.”

Om båda de korta romanerna kan sägas att de – som Budapest – behöver fler resor.

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

Denna september 2017 läser jag romaner om ett evigt tema; att söka det som inte längre finns antingen den gäller en känsla av hemvist, en försvunnen fader, ett fosterland man lämnade för 20 år sedan eller aldrig varit i, trots starka känslor av rötter med det. Förra inlägget handlade om Vända hem  av Yaa Gyasi. En ghananesisk släktkrönika över flera århundraden. Den slutar i nutid då en ättling åker tillbaka för att ge sig själv rötter. Att återvända av Hisham Matar skär djupare in i mig. Den klassas som biografi på biblioteket och handlar om Hishams sökande efter sin far, Jaballa Matar, en hög militär och diplomat i opposition till Kadaffi. Jaballa kidnappas i Kairo och förs till ett av Iraks med ökande fängelser, varifrån livstecknen så småningom upphör. Ingen vill berätta vad som hänt, ingen. Hisham skriver om sin 25 åriga kamp för att få visshet om vad som hände hans far. ”Man låter en människa försvinna, inte bara för att tysta honom utan också för att försvaga sinnena hos dem som blir kvar, för att fördärva deras själar och begränsa deras tankar. När Gadaffi tog min far ifrån mig, satte han mig i ett rum som inte var mycket större än den cell där far satt.”

Jag får också en lektion i Iraks historia, om kung Idris, Italiens ockupation, samt Gadaffis maktövertagande. Det är smärtsam läsning. Bra skriven. Absolut läsvärd!

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

Jag har precis avslutat Vända hem av Yaa Gyasi. En släktkrönika som börjar i slavhandelns Ghana i slutet av 1700-talet och slutar i dagens moderna USA. En roman som speglar de svartas livsvillkor under britternas styre i Ghana, i slavägarnas våld i Södern, som fria men alltid underlägsna de vita i det moderna Amerika, marginaliserade och ständigt utsatta för diskriminering och mobbning. Yaa Gyasi är så äkta i sitt berättande att det går inte att värja sig. Och hon speglar både den gamla stamvärlden med sitt synsätt och den moderna känslan av ständigt utanförskap. Att aldrig vara hemma. Läs den!