Riddaren av den sorgliga skepnaden, av Cervantes

Riddaren av den sorgliga skepnaden – Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha av Miguel de Cervantes.

Lätt fördomsfull och oförstående inför Bokcirkelns val av sommarbok har jag nu baxat mig igenom HELA!. Växelvis har jag lyssnat och växelvis läst – 911 sidor, bara själva romanen.

Romanen om Don Quijote började Cervantes skriva på 1597 när han satt i fängelse. Del 1 publicerades 1604. 10 år senare, 1614 och två år innan hans död, utkommer den andra delen.

Så hur har en 400 år gammal roman om en riddare som drar omkring och slåss mot väderkvarnar, vinsäckar, dockteatrar och annat absurt blivit och är en klassiker? För att den inte handlar om en plåtniklas och hans väpnare utan om hur dana vi människor är mot varanda, hur vi spelar med i andras spel i högsta egoism och för egen glädje och tillfredställelse. Kryddad med intellektuella, livsvisa och kvicka dialoger mellan Don Quijote och hans Sancho Panza.  En njutning dessutom att läsa/lyssna på Jens Nordenhöks översättning. Riktigt trist att den är slut!

Du kan också läsa Don Quijote som en nutidsroman och sätta in en nu högst levande amerikansk person i Don Quijotes sadel – alla spelar med!.

Sid 862 ”-Ack herre! sade Don Antonio. Himlen förlåte er för ert tilltag att försöka göra den lustigaste dåren världen har skådat förståndig igen! Förstår ni inte, min herre, att nyttan med att göra Don Quijote förnuftig igen inte kan jämföras med det nöje han skänker oss alla med sina galenskaper?”

Winterreise av Schubert – ett sommarprojekt

Winterreise av Schubert – ett sommarprojekt

I sommar har jag njutit av att fördjupa mig i Schuberts Winterreise. Hittade denna förnämliga bok av den världsberömde tenoren Ian Bostridge i våras och blev ännu gladare när jag sedan såg – och köpte biljett till en föreställning på Malmö Live den 6 oktober. Peter Mattei sjunger.

Någon gång 1979-1980 köpte jag LPn Vinterresan, insjungen av Håkan Hagegård. Bo Setterlind har översatt dikterna till svenska. Från början är dikterna skrivna av Wilhelm Müller, wienare och vän till Schubert. Jag lyssnade – förstod inte ett skvatt – men tonen i hela sångcykeln fångade mig. Ja, så gillade jag ju Håkan Hagegård i sig!. LPn blev stående kvar när skivspelaren gick sönder – och nu är jag här igen.

Denna gång med ambitionen att förstå tyskan och att förstå vad den handlar om. Ian Bostridge hjälper mig på vägen genom att gå igenom och avkoda sångerna, berätta om det politiska och kulturella klimatet (censur) som rådde i Wien 1815, om förhärligandet av döden, om romantiken, om vänskapen mellan Schubert och hans konstnärsvänner. Och en liten del om hans liv.

Jag lyssnar och lär och ju mer jag förstår, desto mer träder även pianot och musiken fram. Spännande!

Inget att lägga tid på – vågar jag skriva

Inget att lägga tid på – vågar jag skriva

Två helt olika romaner har jag läst den senaste veckan.  De döda av Christian Kracht och Du lever i mig av Kajsa Grytt (båda recenserade i Svd, därför beställde jag dem på biblioteket och har läst dem.  De döda är en otäck roman.  Kracht skapar en dödlig, oförsonlig stämning från -30talet, både i Berlin och i Japan. storyn får mig i sin totala hårdhet att tänka på Sjömannen som föll i onåd hos havet. Det finns inget människovärde. Jag känner mig nästan upplöst av att ha läst den, MEN språket är förödande vackert. Skulle kunna läsa om den bara för språket.

Den andra romanen Du lever i mig av Kajsa Grytt väljer jag att inte skapa en egen sida om. Djup som en plaskdamm, ja faktiskt pekoral. Den kallas säkert ”feelgood”, Lägg inte tid på den!

Jag måste nog kolla mer noggrant vem som skriver recensionen!

SparaSpara

En självhjälpsbok – Herr Palomars tankevärld

En självhjälpsbok – Om herr Palomars tankevärld

Hur hittar jag en bok som Palomar? Utgiven 1985. För 33 år sedan! Jo, genom att läsa Sara Danius Husmoderns död och andra texter. Ur den skulle jag och en vän utmana oss och läsa något nytt. Det blev Klätterbaronen av Italo Calvino. Den ska vi prata om efter sommaren. Sara skrev om Palomar som Calvinos mest självbiografiska bok – och min nyfikenhet var väckt.

Vad handlar den om? Om vad som försiggår i herr Palomars hjärna! Hur han betraktar naturen, kommunikationen mellan sig och andra, sitt förhållande till kosmos, om han kan bygga tankestrukturer som fungerar. Ja, stort som smått. En ostaffär, En beskrivning av vågor mot stranden. Hans känslor i slakteributiken.  Hur han kommunicerar i form av en berättelse eller förhållandet mellan jaget och tiden, kosmos, oändligheten, som en meditation.

Varför tycker jag att det är en självhjälpsbok?  – Några dagar efter att jag avslutat Palomar av Italo Calvino hänger den kvar i mitt betraktande av världen. I insikten av hur bråttom vi har idag, 20 sek Youtube, 20 sek Facebook, orkar inte läsa långa mail, etc etc. Herr Palomar han är omsorgsfull i sitt tänkande och betraktande. Mina associationer går till historien om den buddistiske mästaren som bad sina elever att sätta sig ner och studera en fisk. Eleverna kom efter en inte alltför lång stund och sa att de var klara. Mästaren skickade tillbaka dem med sina fiskar och först när fisken var förruttnad sa mästaren att nu har ni verkligen studerat en fisk.  Palomar blir verkligen en självhjälpsbok när man blir uppmärksammad på hur snabbt och oengagerat man betraktar det självklara. ”Jaha, månen är redan framme, va konstigt”.  Andningen fördjupas också när man stannar upp. Mindfulness konkretiserat.

Absolut läsvärd!

Lånad på biblioteket!

En indonesisk släktskröna – Skönhet är ett sår

En indonesisk släktskrönaSkönhet är ett sår av Eka Kurniawan

För länge, länge sedan flydde en oerhört vacker prinsess till Halimunda. Hon är fonden för den släktskröna som tar sin börjar i början av 1900-talet då en holländare tar en mycket vacker indonesisk flicka till sin konkubin. Pojkvännens hjärta krossas (också) och han väntar troget på hennes löfte att komma tillbaka. Vilket holländaren inte direkt uppskattar, om man säger så. Barn blir till, med föräldrar som antingen är för nära varandra släktmässigt, genom våldtäkter, eller utan äktenskaplig kärlek och bildar den kedja som är en släkt. I centrum står en mycket vacker indonesisk kvinna med ljusblå ögon.  Det är hon som, när romanen börjar, kliver upp ur sin grav efter 21 år för att återställa ordningen. Indonesien har en blodig 1900-talshistoria och den får du ta del av. Du möter spöken och gengångare, enligt gammal indonesisk tradition och vidskepelse.Denna indonesiska släktskröna är dock rätt västerländsk i sin känsla – med fint språk. En lättläst roman som fångade mig en vecka på sommaren. Njut i skugga eller sol!

 

Två pärlor

Två pärlor

tomasfilmerna av Marie Norin och På den kortare sidan av Sonnenallé av Thomas Brussig är två till omfånget rätt tunna böcker, men små pärlor.

tomasfilmerna är nio texter av varierande längd med det gemensamma att de på något sätt oroar mig som läsare. ”Men gud hur ska det här gå?” Det handlar om att vi inte alltid ser vem den andre är, att vi lyssnar dåligt och inte är närvarande, att vi kritiskt betraktar dem som inte passar oss, men ändå hamnar i konstiga lägen. Marie Norin är oerhört skicklig på att skriva tankar. Varför har jag inte känt till henne tidigare?

På den kortare sidan av Sonnenallé är en satir över livet i forna DDR. Sonnenallé är en gatstump på östsidan som tilldelades Sovjet 1945 och människorna här försöker glida, trixa och undgår så mycket det går. Absolut läsvärd för en eftermiddag i fåtöljen.

Gott och blandat

Gott och blandat

Sitter under parasollet på lotten och försöker summera den senaste läshögen. Böckerna har varit spännande, lärorika, insiktsgivande, fascinerande och njutningsfulla  – lika varierande som en godispåse.

Hemtrevligt spännande är Peter May alltid, även här i Coffin Road. En fristående deckare i samma miljö som tidigare. Hördet på Klotet på P1 att bara det senaste året har 175 människor som protesterat mot rovdriften av naturen blivit mördade. Så självklart ett uppslag för en deckare. ämnet i denna är högst aktuellt med stora konsekvenser. Så fascineras jag av att Peter May tycks älska regn och storm.

Lärorik är romanen Judas av Amos Oz. Förutom att den handlar om en ung man som skriver på en avhandling om judendomens syn på Jesus och inte lyckas så bra med kärleken fick jag mycket kunskaper om staten Israels tillblivelse och teologers olika ståndpunkter om Judas och Jesus och deras relation. Amos Oz språk är en sådan njutning att läsa.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera, en mexikansk författare fascineras jag mest av hans bildrika förmåga att skapa en förståelse för huvudpersonens tankevärld. Och det till skillnad då från att jag inte alltid förstår samhället hon kommer ifrån. Makina (huvudpersonen) bestämmer sig för att leta rätt på sin bror som lyckats ta sig till USA. Själv smugglar hon brev mellan kriminella. Den delen är underordnad. Behållningen är hennes fascinerande förhållningssätt till världen. En trivsam bok för en eftermiddag i läsfåtöljen.

Låt bönor förändra ditt liv gav mig en insikt. Visst har jag länge vetat att man blir tjock av snabba kolhydrater. Nu vet jag – lättfattligt förklarat – varför! Och har dessutom fått några enkla tips!

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Cora Sandels triologi om Alberte

Cora Sandels triologi om Alberte

Som jag har tyckt om att läsa om Alberte, Som tonåring, blyg och rädd att ta plats, opartiskt och uthärdande moderns missnöje och kullkastade förväntningar. Hur hon frusit och använt tystnaden som maktmedel inför oförstående och skrämmande människor.

I Paris där hon fri, men fattig, rår över sig själv och sitt liv. Livet är hårt i Paris före första världskriget. Hon hittar kvinnliga vänner, vänner som förälskar sig i konstnärer. De stöttar varandra och hjälps åt i nöd och misär.

I den tredje delen börjar hon mogna som människa och vet till slut vilken väg hon måste gå.

Ja, du märker att jag som vanligt inte vill skriva för mycket av handlingen!

Cora Sandels hette egentligen Sara Görwell Fabricius. Föddes 1880 i Tromsö och for till Paris för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. 1926 i Sverige började hon skriva på Alberte-serien. Hon dog i Sverige 1974.

Så här skriver Albert Bonniers Förlag om hennes stil:
Med sällsynt intensitet och psykologisk skärpa tecknar hon vardagliga och obetydliga men i grunden ofta tragiska människoöden. Hennes sympati och medkänsla med de ensamma och oförstådda slår aldrig över i sentimentalitet utan finns som en värmande, outtalad tanke i allt vad hon skrev. Särskilt levande och nyanserade är hennes kvinnoporträtt. Hon visar sinne för detaljerna och tillfälligheternas betydelse och har en känslig och realistisk berättarstil. 

Ur Litteraturhandboken, Forum.
För verkförteckning, se densamma”

SparaSpara

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Förr läste jag och inspirerades ofta av recensionerna i morgontidningen, men nu har jag hittat en annan väg för att finna vad jag tänker är god litteratur. Det är att söka via de små förlagen. En guldgruva är Nilssons förlag som ger ut europeisk (oftast) litteratur, erkända författare från Holland, Tyskland, Ungern, Italien bl a.

Den här gången har jag snubblat över två starkt berörande romaner av Dola de Jong, Åkern är världen och Trädet och vinrankan. Dola de Jong var en holländsk judinna som lyckades fly till USA via Tanger – Lissabon. Hon kom att arbeta som reporter och författarinna i USA i resten av sitt liv.

I Åkern är världen flyr ett ungt judiskt par med sin lille son genom Frankrike där de plockar upp 6 föräldralösa barn och tar dem med till Tanger för att därifrån försöka komma via Lissabon till Amerika. Romanen är inte otäckt otäck men den är stark och realistisk och du glömmer inte den här familjen i första taget.

I Trädet och vinrankan möter vi Bea och Erica som trots att de nyss träffat varandra bestämmer sig för att hyra en våning ihop i Amsterdam. Året är 1938 och nazisterna mullrar (så har jag nog skrivit förut). Det är lätt att sopa faran för nazisterna under mattan och personligare kärleksproblem får huvudrollen. En starkt liten roman där du får våndas ihop med Bea som är bokens berättare.

SparaSpara

Två pärlor av Tabucchi

Två pärlor av Tabucchi 

Rekviem – en hallucination och Till Isabel, en mandala är de senaste läsnjutningarna jag haft med Tabucchi. Låt dig inte förundras över det ”lilla” formatet, de två böckerna innehåller stor litteratur i min värld. Tabucchi vandrar ut och in mellan nutid och dåtid, ”verklighet”, fantasi, dröm eller någon annan dimension. Och vad händer med mig som läsare? Jag börjar själv minnas, få associationer som får människor som funnits i mitt liv att träda fram, ibland oroande, ibland med förvånad glädje.

Rekviem kan jag enklast beskriva som en dröm, en fantasi, hallucination kallar han det själv, kring minnen han har från Lissabon. En stad jag tror han tyckte mycket om. Själva boken utspelar sig under en varm sommardag. Nej, men det är i alla fall någon slags skelett, boken vandrar mellan nutid och dåtid, dröm och sommarvärme. Och så många små njutbara samtal han har.

Till Isabel då. Han har gett romanen undertiteln – en mandala. Och det är vad han bygger i sökandet efter Isabel. Och i en mandala kommer man till slut in till kärnan – ”Det är dags att åka hem, sa han, …. Han hukade sig ner och blåste på sanden. Cirkeln utplånades.” En dag kan man lämna saker bakom sig och gå vidare, tänker jag.

När Tabucchi själv skriver i slutordet: ””Frammana” – portugisiskans ‘evocar’, betyder att dra sig till minnes, att erinra sig. Ordet härrör från latinets ‘ex vocare’, det vill säga ”anrop” eller ”samtal”, och det är allmänt känt att minnet passerar genom våra sinnesorgan. Verkligheten, som kan uppfattas av våra sinnen långt innan den dechiffreras och bearbetas av våra intellektuella och psykologiska förmågor, denna verklighet kan återvända efter många år tack vare sinnena som fångar den: synen, hörseln, känseln, lukten och smaken. Den återvänder uppenbarligen inte som ”verklighetsprincip” utan genom vad vi levt, för att använda en term från psykoanalysen, alltså genom den sammansmältning och omfamning som vårt individuella Jag har utsatt den för, med andra ord, genom vårt individuella minne. Och speciellt litteraturen har förmågan att visa oss hur ett sinne kan vara en utlösande faktor för minnet, till den grad att det kan ge liv åt ett litterärt verk.…”

Två pärlor att luta sig tillbaka och läsnjuta av!

Blir du så sugen på att läsa mer av honom kan jag rekommendera Tiden åldras fort, noveller och Påstår Pereira. 

SparaSpara

SparaSpara