Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

Denna september 2017 läser jag romaner om ett evigt tema; att söka det som inte längre finns antingen den gäller en känsla av hemvist, en försvunnen fader, ett fosterland man lämnade för 20 år sedan eller aldrig varit i, trots starka känslor av rötter med det. Förra inlägget handlade om Vända hem  av Yaa Gyasi. En ghananesisk släktkrönika över flera århundraden. Den slutar i nutid då en ättling åker tillbaka för att ge sig själv rötter. Att återvända av Hisham Matar skär djupare in i mig. Den klassas som biografi på biblioteket och handlar om Hishams sökande efter sin far, Jaballa Matar, en hög militär och diplomat i opposition till Kadaffi. Jaballa kidnappas i Kairo och förs till ett av Iraks med ökande fängelser, varifrån livstecknen så småningom upphör. Ingen vill berätta vad som hänt, ingen. Hisham skriver om sin 25 åriga kamp för att få visshet om vad som hände hans far. ”Man låter en människa försvinna, inte bara för att tysta honom utan också för att försvaga sinnena hos dem som blir kvar, för att fördärva deras själar och begränsa deras tankar. När Gadaffi tog min far ifrån mig, satte han mig i ett rum som inte var mycket större än den cell där far satt.”

Jag får också en lektion i Iraks historia, om kung Idris, Italiens ockupation, samt Gadaffis maktövertagande. Det är smärtsam läsning. Bra skriven. Absolut läsvärd!

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

Jag har precis avslutat Vända hem av Yaa Gyasi. En släktkrönika som börjar i slavhandelns Ghana i slutet av 1700-talet och slutar i dagens moderna USA. En roman som speglar de svartas livsvillkor under britternas styre i Ghana, i slavägarnas våld i Södern, som fria men alltid underlägsna de vita i det moderna Amerika, marginaliserade och ständigt utsatta för diskriminering och mobbning. Yaa Gyasi är så äkta i sitt berättande att det går inte att värja sig. Och hon speglar både den gamla stamvärlden med sitt synsätt och den moderna känslan av ständigt utanförskap. Att aldrig vara hemma. Läs den!

Fångad i ärvd sorg

Fångad i ärvd sorg

Barmark är Malin Nords andra roman. Den här utspelar sig i nutid utifrån Anja med dotter Hanna. Hennes mormor flydde 1945 från Norge där hon lämnade sin lille pojke och sin internerade man. ”Sorg går aldrig över, vad de än säger.”

Malin Nord har ett starkt språk. ”Om nätterna hör jag stegen i mitt huvud, dovare, men de upphör aldrig. Det är en rörelse bortom tid och rum. Fötter som vandrar över stora kontinenter. Det är mina rädslor jag hör. Flykten finns i mig, den tar aldrig slut. Jag är fast på en plats bortom platsen. Den som befinner sig där har passerat mänsklighetens yttersta gräns.” (Ur mormors dagbok hösten 1947).

Skogen, naturen och ensamheten är romanens skelett. Det är ut i skogen alla personerna går för att hantera sorg, frustration och ensamhet. Det är vinter, höst, mörker, dimmor, luktar ruttet. Den enda sommar jag hittar är bromsarna som förstör badstunderna vid älven. Finns det inga vackra ljusa sommarnätter, blommor som doftar och en sprudlande glädje över vår och sommar i Östersund, tänker jag till slut. Måste man bara navelskåda, söka det mörka och samma som tidigare. Går det inte att bryta mönster?

SparaSpara

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

I Vegetarianen av sydkoreanskan Han Kang är huvudpersonen en lillasyster som blir bortgift tack vare att hon är så alldaglig och intetsägande. En dag brister hennes ”tunna tråd” och genom romanen följer vi henne djupare och djupare in i psykisk sjukdom. I korta glimtar av tankar om barndomen, från henne och hennes storasyster, i agerandet hos hennes svåger (storasysterns man) förstår vi hur hon dras längre och längre bort från det vanliga livet. Insiktsfullt och ömsint skrivet. Absolut läsvärd.

 

Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Redan vid Majgull Axelssons förra bok, Jag heter inte Miriam, skrev jag att personerna i den svenska familjen inte fick liv och varningsklockan borde ha ringt inför Ditt liv och mitt.  Ytterligare en varningsklocka borde jag hört när bibliotekarien säger ”ja, det är ju sommarlitteratur, som man kan ägna sig åt om man har tid”.

I Ditt liv och mitt möter vi en ytterst dysfunktionell familj någon gång på 1950-talet i Sverige. Tvillingflickan Märit har också en utvecklingsstörd lillebror, Lars.  Även mormor och morfar bor tillsammans med familjen. Det var inte lätt att ta hand om ett gravt utvecklingsstört barn, vård i modern bemärkelse fanns inte och om sådan erbjöds var det vanföreanstalter, där också Lars hamnar när modern hastigt dör.

Ditt liv och mitt handlar om hur Märit, snart 70, ser tillbaka och tvingar sig att bearbeta ett antal hemska minnen från sin barn- och ungdom.  Den borde varit smärtsam med tanke på dåtidens behandling av utvecklingsstörda, men också familjens katastrofala kommunikation, men det är som om det är Glad Pack över alla personerna. Inget kött och blod. Romanen lämnar mig helt oberörd. Mig äger ingen var däremot en roman om tuffa förhållanden för ett barn och den kan jag känna för fortfarande.

Germanernas spännande historia

Germanernas spännande historia

Germanernas historia har mycket att göra med vad som har hänt i vårt land och i hela norra Europa under de senaste två tusen åren. Vilka var de och var fanns de? Vad vet vi om deras språk (de var ungefär 50 olika stammar) och både engelska, svenska, tyska och franska härstammar från dem.  Men finns de själva kvar? Hur hittar man spår efter folk som inte hade något skriftspråk? Och varför finns det så många runstenar i Sverige? Tore Jansson har skrivit en mycket underhållande och lättfattlig bok om de tidigaste folken i Europa, deras konfrontationer med romarna, utvecklingen när sedan Romarriket kollapsat, merovinger och galler, franker och saxare.  För min del band han ihop de mycket tidiga folken som kom från Kaspiska och Svarta Haven och medeltidens historia.

Tore Jansson är en svensk lingvist och professor emeritus. Dessutom har han en skön, lite betraktande humor.

Absolut läsvärd!

Jag sögs oemotståndligt in i den här romanen.

Jag sögs oemotståndligt in i den här romanen.

Så härligt det är att återigen få uppslukas så som jag gjorde när jag var ung. Inte ofta det händer, men Swede Hollow är en sådan roman.

Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet och kretsar kring en svensk familj som utvandrat till Amerika, pga något fadern gjorde i Sverige.  Det låter inte så upphetsande, men Ola Larsmo drar in mig i deras liv, tankar och relationer på ett sällsynt sätt. Jag är fast – med stor glädje. Fryser med dem, hungrar, längtar och strävar, anpassar sig eller gör motstånd, jobbar och sliter. Och i slutänden är det en tillfällighet att de hamnar där de gjorde.

En modernare version av Vilhelm Mobergs Utvandrarna eller en vuxenversion av Laura Ingall Wilders, Lilla Huset-böckerna är en kortfattad resumé över var boken befinner sig.

En riktigt härlig läsupplevelse! Ola Larsmo har en sådan,  både respekt- och kärleksfull omtanke om sina karaktärer.

Om du har barn eller barnbarn …

Om du har barn eller barnbarn … då är man skyldig dem att läsa Det som en gång var av Helena Granström. Det är en, inte alltid lättläst det ska erkännas, essä om vart planeten jorden är på väg, men även vad människan idag gör med människan. Hur vi flyttar gränser för vad som är verklighet, vad som är mänskligt, vad som är maskiner. När vi som vuxna tycker vi har kontakt med någon som ”gillar” ett inlägg på Facebook, hur tror vi då att 2-3åringar idag formar en verklighet, när de flest de umgås med är tecknade figurer i mobiltelefoner och dagispersonal?
Är det OK att jorden bara är resurser att exploatera? När det är gjort, vad innebär den tekniska utvecklingen då? Ska vi alla flytta in i en virtuell verklighet istället?
Det är ju ingen läkare direkt som, när du kommer för depression, säger att det är samhället vi inte mår bra i. – Skönt att du reagerar! Det är en varningssignal från ditt inre som människa. Vad kan vi göra tillsammans för att sätta ner foten?

Det har aldrig tidigare hänt att en bok gjort mig så totalt livsuppgiven som Det som en gång var. För jag förstår att jag är konstig som går längs Ribbans strandängar och njuter av vitklövern, snusar in alla lindar som blommar nu, öppnar fönstret på morgonen för att höra och se svalorna, odlar grönsaker så långt jag kan, plockar bär, inte vill ha plottar i öronen och håller mig så långt bort jag kan från allt som ska ”underhålla” mig och vill vara en del av det som var oss givet – naturen = jorden.

Jag fick höra om Det som en gång var via en blogg Den långsamma bloggen – vars bloggare ofta har mycket tänkvärda böcker. Jag hade ingen koll alls på den. Trots att Det som en gång var borde debatterats grundligt överallt. Måste vi låta nya Frankenstein-skapare styra vart jorden är på väg?

Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Tack vare Påminnelser av Madeleine Gustafsson tar jag ner  Till främmande land av Claes Hylinger, njuter och läser hans betraktelser över resor, möten, bagateller. Befinner mig helt plötsligt i Antibes på Taube–hotellet La petite réserve. Kan vara där. En stund senare tynger remmarna från ryggsäcken på en vandring kring Kebnekajse-massivet och namn som Kaskasavagge och Tarfala ger mig minnesbilder från en egen vandring där. Det är en stilla njutning över de små detaljerna i livet. Helt befriad från skuld och konstiga inflätade relationer med andra. Bara som sagt, stilla njutning att läsa.

Så ska jag göra tsatsiki och letar upp receptet vi använde när vi hade huset  på Gotland.

På första uppslaget står ett citat från 1998-12-31, första gången jag läste Till främmande land. Claes Hylinger själv citerar här Sir Mortimer Wheeler, en brittisk arkeolog ”Jag vet inte om allt jag skrivit här är verkligt, bara att det har hänt. När man är fem år, är allting verkligt, särskilt spöken. När man är femtio, är ingenting verkligt, inte ens spöken; liv och död är samma tyg som drömmar görs av.”

Och var befann jag mig själv då, på väg mot 50, som även skriver ner dessa rader?

Jag vill berätta om min förvåning
om en tanke som länge har grott:
jag blev inte den jag ville bli,
jag var inte den jag trott.”