En indonesisk släktskröna – Skönhet är ett sår

En indonesisk släktskrönaSkönhet är ett sår av Eka Kurniawan

För länge, länge sedan flydde en oerhört vacker prinsess till Halimunda. Hon är fonden för den släktskröna som tar sin börjar i början av 1900-talet då en holländare tar en mycket vacker indonesisk flicka till sin konkubin. Pojkvännens hjärta krossas (också) och han väntar troget på hennes löfte att komma tillbaka. Vilket holländaren inte direkt uppskattar, om man säger så. Barn blir till, med föräldrar som antingen är för nära varandra släktmässigt, genom våldtäkter, eller utan äktenskaplig kärlek och bildar den kedja som är en släkt. I centrum står en mycket vacker indonesisk kvinna med ljusblå ögon.  Det är hon som, när romanen börjar, kliver upp ur sin grav efter 21 år för att återställa ordningen. Indonesien har en blodig 1900-talshistoria och den får du ta del av. Du möter spöken och gengångare, enligt gammal indonesisk tradition och vidskepelse.Denna indonesiska släktskröna är dock rätt västerländsk i sin känsla – med fint språk. En lättläst roman som fångade mig en vecka på sommaren. Njut i skugga eller sol!

 

Finska inbördeskrigets minnesmärken

Finska inbördeskrigets minnesmärken

Under några månader våren 1918 mördades och sköts 38 000 finnar av andra finnar (mestadels). Kriget mellan de vita och de röda sprang ur djupa klasskillnader, djupare än i Sverige. De röda påhejade av Stalin, de vita med marskalken Mannerheim som ledare. Människor svalt. Bark i brödet var en realitet. De röda led störst förluster. Om detta krig, ett av fem som Finland utkämpade under 1900-talet, har Tobias Berglund & Niclas Sennerteg skrivit en mycket initierad, kunskapsfylld och intressant bok, Finska inbördeskriget. Läs den!  I varje finska släkt och familj finns det män som har fått plikta med sina liv. Släkterna vårdar deras minnen än i dag på varje kyrkogård vi besökte under vår resa i Karelen. Bara framsidan på boken har bränt sig fast på min näthinna.

Hur smakar björn?

Hur smakar björn?

I Mikael Niemis Koka björn möter vi prosten och botanikerna Levi Laestadius som startade väckelsrörelsen i Tornedalen på 1840-talet. Den som sedan kom att kallas Laestadianism. Hans egen far hade varit hårt försupen och som vuxen tog han starkt avtstånd från det utbredda supandet och predikade kraftfullt mot den onde och för ett gudfruktigt liv. Samerna (kan man tänka idag; kunde inte utifrån sin egen kultur, kritiskt granska utan köpte allt ”med hull och hår”) och kunde inte riktigt hantera detta. Men det är i och för sig sekundärt i boken.

Prosten tar hand om en liten samepojke som liknar hans nyss döde son, lär honom läsa och skriva, botanik och att förstå världen. Han får namnet Jussi och blir inskriven i kyrkoboken – jag finns!. Han är djupt förälskad i en ”vit” piga.

En piga försvinner. Det sägs att slagbjörnen tagit henne, men det tror inte prosten på utan använder sina kunskaper i botanik för att notera, betrakta och lägga ihop för att så småningom förstå vem som är förövaren.

Koka björn är spännande, svår att lägga ifrån sig. Mikael Niemi kan verkligen konsten att inte lägga till rätta, utan bara vara där.  Läs den!

Kan det bli krassare?

Kan det bli krassare?

Långt borta från feelgood-litteraturen hittar jag via en recension i SvD boken Klen tröst & fyra andra berättelser om pengar. av Ia Genberg. Jag tror aldrig jag läst något krassare och mer avklätt om människan och hennes girighet än dessa fem berättelser.  Är du lite finare och bättre som människa om du tjänar mer pengar? Är du mer förtjänt av dem? Kan du låtsas vara gift med ditt ex (med nuvarande man och nytt barn) gentemot din mor, annars blir du arvlös? Kan man låta en medarbetare försvinna för att denne har högre moral? Osv. Några ädla varelser är det inte som befolkar den här boken.

Nästa bok, Djuraffär av Marie Norin är absolut inte krass, men djupt oroande. Är det så här det ser ut i människors tankevärldar.  Är det glapp i kontakten någonstans eller bär vi oss mer eller mindre åt så här, när vi är i våra ensamma världar.

Två böcker att läsa – absolut. Jag skulle dock rekommendera att börja med tomasfilmerna av Marie Norin.

Två pärlor

Två pärlor

tomasfilmerna av Marie Norin och På den kortare sidan av Sonnenallé av Thomas Brussig är två till omfånget rätt tunna böcker, men små pärlor.

tomasfilmerna är nio texter av varierande längd med det gemensamma att de på något sätt oroar mig som läsare. ”Men gud hur ska det här gå?” Det handlar om att vi inte alltid ser vem den andre är, att vi lyssnar dåligt och inte är närvarande, att vi kritiskt betraktar dem som inte passar oss, men ändå hamnar i konstiga lägen. Marie Norin är oerhört skicklig på att skriva tankar. Varför har jag inte känt till henne tidigare?

På den kortare sidan av Sonnenallé är en satir över livet i forna DDR. Sonnenallé är en gatstump på östsidan som tilldelades Sovjet 1945 och människorna här försöker glida, trixa och undgår så mycket det går. Absolut läsvärd för en eftermiddag i fåtöljen.

Gott och blandat

Gott och blandat

Sitter under parasollet på lotten och försöker summera den senaste läshögen. Böckerna har varit spännande, lärorika, insiktsgivande, fascinerande och njutningsfulla  – lika varierande som en godispåse.

Hemtrevligt spännande är Peter May alltid, även här i Coffin Road. En fristående deckare i samma miljö som tidigare. Hördet på Klotet på P1 att bara det senaste året har 175 människor som protesterat mot rovdriften av naturen blivit mördade. Så självklart ett uppslag för en deckare. ämnet i denna är högst aktuellt med stora konsekvenser. Så fascineras jag av att Peter May tycks älska regn och storm.

Lärorik är romanen Judas av Amos Oz. Förutom att den handlar om en ung man som skriver på en avhandling om judendomens syn på Jesus och inte lyckas så bra med kärleken fick jag mycket kunskaper om staten Israels tillblivelse och teologers olika ståndpunkter om Judas och Jesus och deras relation. Amos Oz språk är en sådan njutning att läsa.

Tecken som föregår jordens undergång av Yuri Herrera, en mexikansk författare fascineras jag mest av hans bildrika förmåga att skapa en förståelse för huvudpersonens tankevärld. Och det till skillnad då från att jag inte alltid förstår samhället hon kommer ifrån. Makina (huvudpersonen) bestämmer sig för att leta rätt på sin bror som lyckats ta sig till USA. Själv smugglar hon brev mellan kriminella. Den delen är underordnad. Behållningen är hennes fascinerande förhållningssätt till världen. En trivsam bok för en eftermiddag i läsfåtöljen.

Låt bönor förändra ditt liv gav mig en insikt. Visst har jag länge vetat att man blir tjock av snabba kolhydrater. Nu vet jag – lättfattligt förklarat – varför! Och har dessutom fått några enkla tips!

 

 

 

SparaSpara

SparaSpara

Definitionen av essä

Definitionen av essä

Enligt Wikipedia är en essä  ”numera företrädesvis faktabaserad, personligt hållen sakprosa. Det kan handla om en uppsats, vilken med ett lättfattligt språk och med anknytning till en given händelse eller till en viktig litterär företeelse behandlar någon dagsaktuell fråga”.

Senaste månaden har jag läst två essäer. Människan är ett känsligt djur av Rafael Donner och Östern av Andrzej Stasiuk. Rafael Donner utgår i sin essä från ett antal ord, bl a: Styrka, Svaghet, Bitterhet, Oro, Egoism. Utifrån dem spinner han funderingar, minnen, associationer utifrån sin 27-åriga horisont. Det stycke som fastnar kvar hos mig finns under ordet Bitterhet: ”Framtiden är bortom all kontroll och för många är samtiden bortom all kontroll. Globaliseringen har förorsakat mycket gott, men har också i väst lett till ett domografiskt uppsving av bittra och rädda människor som tvingas leva och överleva i en värld de inte längre känner igen, med verktyg och färdigheter ingen längre behöver, med värderingar som inte längre har plats.” (sid 115). En bok att diskutera med en ungdom!

Andrzej Stasiuk är betydligt med driven. (Inte så konstigt han är 30 år äldre). Därför djupare personligt intressant att läsa. För mig tog den tid. Inget jag kunde skumma över, utan fick smälta i små portioner. Andrzej är uppvuxen i det kommunistiskt styrda Polen och han djupdyker i försök att förstå vad detta Östern som svävat över hans liv innebär. Hans associationer vindlar från berättelser från mor- och farföräldrar, egna resor långt bort, Mongoliet, Kina – långt från all ära och redlighet, barndomsminnen. Allt för att söka sina känslor kring att vara polack. Mycket fascinerande är alla hans beskrivningar av lukter och dofter. En mening får avsluta inlägget: ”Jag ser det förflutna tydligare än nutiden. Det som finns får inte sin mening förrän det har blivit förflutet. (233-234). Absolut läsvärd. Ingen rak berättelse eller historia.

Cora Sandels triologi om Alberte

Cora Sandels triologi om Alberte

Som jag har tyckt om att läsa om Alberte, Som tonåring, blyg och rädd att ta plats, opartiskt och uthärdande moderns missnöje och kullkastade förväntningar. Hur hon frusit och använt tystnaden som maktmedel inför oförstående och skrämmande människor.

I Paris där hon fri, men fattig, rår över sig själv och sitt liv. Livet är hårt i Paris före första världskriget. Hon hittar kvinnliga vänner, vänner som förälskar sig i konstnärer. De stöttar varandra och hjälps åt i nöd och misär.

I den tredje delen börjar hon mogna som människa och vet till slut vilken väg hon måste gå.

Ja, du märker att jag som vanligt inte vill skriva för mycket av handlingen!

Cora Sandels hette egentligen Sara Görwell Fabricius. Föddes 1880 i Tromsö och for till Paris för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. 1926 i Sverige började hon skriva på Alberte-serien. Hon dog i Sverige 1974.

Så här skriver Albert Bonniers Förlag om hennes stil:
Med sällsynt intensitet och psykologisk skärpa tecknar hon vardagliga och obetydliga men i grunden ofta tragiska människoöden. Hennes sympati och medkänsla med de ensamma och oförstådda slår aldrig över i sentimentalitet utan finns som en värmande, outtalad tanke i allt vad hon skrev. Särskilt levande och nyanserade är hennes kvinnoporträtt. Hon visar sinne för detaljerna och tillfälligheternas betydelse och har en känslig och realistisk berättarstil. 

Ur Litteraturhandboken, Forum.
För verkförteckning, se densamma”

SparaSpara

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Förr läste jag och inspirerades ofta av recensionerna i morgontidningen, men nu har jag hittat en annan väg för att finna vad jag tänker är god litteratur. Det är att söka via de små förlagen. En guldgruva är Nilssons förlag som ger ut europeisk (oftast) litteratur, erkända författare från Holland, Tyskland, Ungern, Italien bl a.

Den här gången har jag snubblat över två starkt berörande romaner av Dola de Jong, Åkern är världen och Trädet och vinrankan. Dola de Jong var en holländsk judinna som lyckades fly till USA via Tanger – Lissabon. Hon kom att arbeta som reporter och författarinna i USA i resten av sitt liv.

I Åkern är världen flyr ett ungt judiskt par med sin lille son genom Frankrike där de plockar upp 6 föräldralösa barn och tar dem med till Tanger för att därifrån försöka komma via Lissabon till Amerika. Romanen är inte otäckt otäck men den är stark och realistisk och du glömmer inte den här familjen i första taget.

I Trädet och vinrankan möter vi Bea och Erica som trots att de nyss träffat varandra bestämmer sig för att hyra en våning ihop i Amsterdam. Året är 1938 och nazisterna mullrar (så har jag nog skrivit förut). Det är lätt att sopa faran för nazisterna under mattan och personligare kärleksproblem får huvudrollen. En starkt liten roman där du får våndas ihop med Bea som är bokens berättare.

SparaSpara

Två pärlor av Tabucchi

Två pärlor av Tabucchi 

Rekviem – en hallucination och Till Isabel, en mandala är de senaste läsnjutningarna jag haft med Tabucchi. Låt dig inte förundras över det ”lilla” formatet, de två böckerna innehåller stor litteratur i min värld. Tabucchi vandrar ut och in mellan nutid och dåtid, ”verklighet”, fantasi, dröm eller någon annan dimension. Och vad händer med mig som läsare? Jag börjar själv minnas, få associationer som får människor som funnits i mitt liv att träda fram, ibland oroande, ibland med förvånad glädje.

Rekviem kan jag enklast beskriva som en dröm, en fantasi, hallucination kallar han det själv, kring minnen han har från Lissabon. En stad jag tror han tyckte mycket om. Själva boken utspelar sig under en varm sommardag. Nej, men det är i alla fall någon slags skelett, boken vandrar mellan nutid och dåtid, dröm och sommarvärme. Och så många små njutbara samtal han har.

Till Isabel då. Han har gett romanen undertiteln – en mandala. Och det är vad han bygger i sökandet efter Isabel. Och i en mandala kommer man till slut in till kärnan – ”Det är dags att åka hem, sa han, …. Han hukade sig ner och blåste på sanden. Cirkeln utplånades.” En dag kan man lämna saker bakom sig och gå vidare, tänker jag.

När Tabucchi själv skriver i slutordet: ””Frammana” – portugisiskans ‘evocar’, betyder att dra sig till minnes, att erinra sig. Ordet härrör från latinets ‘ex vocare’, det vill säga ”anrop” eller ”samtal”, och det är allmänt känt att minnet passerar genom våra sinnesorgan. Verkligheten, som kan uppfattas av våra sinnen långt innan den dechiffreras och bearbetas av våra intellektuella och psykologiska förmågor, denna verklighet kan återvända efter många år tack vare sinnena som fångar den: synen, hörseln, känseln, lukten och smaken. Den återvänder uppenbarligen inte som ”verklighetsprincip” utan genom vad vi levt, för att använda en term från psykoanalysen, alltså genom den sammansmältning och omfamning som vårt individuella Jag har utsatt den för, med andra ord, genom vårt individuella minne. Och speciellt litteraturen har förmågan att visa oss hur ett sinne kan vara en utlösande faktor för minnet, till den grad att det kan ge liv åt ett litterärt verk.…”

Två pärlor att luta sig tillbaka och läsnjuta av!

Blir du så sugen på att läsa mer av honom kan jag rekommendera Tiden åldras fort, noveller och Påstår Pereira. 

SparaSpara

SparaSpara