Tankar kring samtal 15 i Bokcirkeln – Merkel och Plejel

Tankar kring samtal 15 i Bokcirkeln – Merkel och Plejel

Till detta tillfälle läste vi Angela Merkel av Stefan Kornelius och Doften av en man av Agneta Plejel.

Vi började med den utmärkta biografin över Angela Merkel. Stefan Kornelius har följt henne sedan 1989 och skrivit en respekt- och kärleksfull bok. Han har beskrivit hennes uppväxt och liv i Östtyskland tills muren föll och sedan följt henne vidare in i politiken till nutid. Han har beskrivit styrkor och tillkortakommande, hennes oerhörda noggrannhet, att alltid vara påläst, leva sina egna värderingar och genom kompromisser och uthållighet nå sina mål. Hur hon, som kärnfysiker, efter Fukushima fattade beslutet att Tyskland skulle avveckla kärnkraften. Hur hon vacklade i flykting”invasionen” – Wir schaffen das – Vi fixar det!. Intressant var också hennes starka integritet och förmåga att skilja på sak och person. En människa i vår tid att beundra.

Så kom vi då till Doften av en man av Agneta Plejel och undrade samfällt om detta var en biografi eller en roman?? På framsidan står det att det är en biografi – hon har skrivit den själv – och Varför? undrade vi. Att som eftermäle tala om att man ingenting fattade, men gick i säng med eller skapade relation med ”den som ville” (så kändes det till slut) är ett pinsamt och purilt porträtt. En av oss, som kom som generationen efter Plejel, Moberg och övriga på barrikaderna, kände sig lurad. Så de hade bara klättrat via att häfta sig vid män, fastän de sa att kvinnor skulle vara fria, inte föda barn, inte gå med på underdåniga relationer, utan ha makten själva som feminister.  Pinsamt, Agneta Plejel, var vi alla överens om.

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

Påminnelser – Samtal 13 i Bokcirkeln

Påminnelser, Madeleine Gustafsson – Samtal 13 i Bokcirkeln

Den här gången blir ”samtalet” en kort summering då en av oss fick förhinder och nästa gång vi ses är inte förrän i september (ett oändligt sommarlov bort).

Påminnelser är en summering, ett personligt urval ur ett långt, rikt arbetsliv som översättare, recensent och tolkare av litteratur.

Madeleine öppnar dörrar till poesin. Hon visar hjälpsamt hur hon hittat in i den kreativa processen att försöka förstå en poet eller en författare. Hon inspirerar och får oss att finna nya extraordinära läsupplevelser, som t ex Ormboet av François Mauriac. Med njutning bläddrade vi  dessutom i Eva Mannerheim Sparres  Kokbok för finsmakare och vanliga hungriga. Hon är förresten lillasyster till Gustav Mannerheim, Finlands store Marsk. Receptet som kittlade Karin att ta ett fjärrlån på boken var –  Svartvinbärsdricka från Willnäs. ”… Efter 8 dagar kan man pröva den först buteljen. Drickat, som doftar av sommar och svarta vinbär, skall skumma och vara solskensfärgat som champagne.”

Vi enades om att Påminnelser är en ypperlig guide för att hitta till mycket läsvärd litteratur. Som även Husmoderns död och andra texter. Och att det kanske är dessa två vi ska utgå ifrån när vi väljer ut vad vi ska läsa härnäst.

Vi enades också om att prata vidare om Anton Tjechovs Körsbärsträdgården när vi ses alla tre nästa gång.

Framtidsstaden – samtal 12 i Bokcirkeln

Framtidsstaden – samtal 12 i Bokcirkeln

Lars Åbergs Framtidsstaden – Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? är boken för dagens samtal. Utanför fönstren gloppar stundom flingor, stundom sjunger koltrasten i obarmhärtig aprilsol och vi njuter mat, vin, levande ljus och många associationer.

Framtidsstaden handlar om hur Malmö stad har hanterat invandringen de senaste 20-25 åren. Hur projekt i mångfald och utmaningar blivit svenskars försörjning och där politiker gömt sig bakom islamofobi och diskriminering för att inte stå för något tydligt.  Men det är klart inte lätt när – ”sid 232 i boken – År 1975 antog en enig riksdag det lagförslag om en ny invandrar- och minoritetspolitik som slog fast att ”invandrare och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.””

Det här är den viktigaste bok som skrivit på mycket länge, säger Mie. Men varför är det då ingen stark debatt kring det som står i den? undrar Karin. Det kommer för nära  – och sanningen vill man inte se, säger Elisabet.  I boken citeras vad Salahuddin Barakat  har skrivit på Islamakademins hemsida under rubriken ”Den islamiska kvinnosynen” ”om det går att kombinera moderna och traditionella uppfattningar om kvinnors rättigheter.… Texten forsätter sedan med ett ifrågasättande av ”den västerländska moderna kvinnosynen”. ”Normer och värderingar som inte tar avstamp i någon objektiv måttstock har en tendens att vara i ständig förändring. Det var exempelvis först 1921 som allmän och lika rösträtt tillämpades i Sverige. Ett annat exempel är homosexualitet, som legaliserades så sent som 1944. Det finns mot bakgrund av detta godtyckliga förhållningssätt till normer och värderingar inget som objektivt fastställer att den moderna västerländska kvinnosynen är bättre än den islamska. Det finns många starka argument som visar att det snarare är tvärtom. Förvisso går det inte att komma ifrån det faktum att den islamiska lagen (Shari’ah) innehåller vd man ur ett sekulärt modernt perspektiv uppfattar som en ojämlikhet mellan könen. Och det är helt i sin ordning, eftersom kvinnor och män till sin natur, rent biologiskt, är olika och således omöjligen kan bli genuint jämlika.”

Så då spelar det egentligen ingen roll vilka mångfaldsprojekt vi har om de som vi ska idka mångfald tillsammans med har bestämt att det som gällt i minst 1000 år är det enda som gäller? Eller? undrar Karin som blivit så knäckt över boken att hon flytt ut till odlingslotten med jämna mellanrum.  Vad ska vi göra? På sid 219 står det  – ”Vad betyder det för de grundläggande samhällskontrakten att Malmö har gått från att ha fem procents utrikesfödda till att det nu är en tredjedel? Räknar man in andra generationen är vi uppe i 45 procent.”

Vem tar upp frågorna för en djupare samhällsdebatt? Vem är först med att på allvar uppriktigt agera i dessa framtidsfrågor?

De polyglotta älskarna och Underkastelse – Samtal 11 i Bokcirkeln

De polyglotta älskarna och Underkastelse – Samtal 11 i Bokcirkeln

Långt mellan varven så det fick bli två böcker. De polyglotta älskarna av Lina Wolff och Underkastelse av Michael Houellebecq.

Först De polyglotta älskarna som vi alla tre upplevde som konstruerad och inte riktigt förstod vitsen med.

Min polyglotta älskarinna. Det händer ofta att jag mentalt och helt hastigt skannar av en kvinna vid första mötet, gör en snabb bedömning av möjligheten, om hon fysiskt tilltalar mig och om hon kan mina språk, eller har förmågan att lära sig dem.”  Detta är vad det är om det ”polyglotta” i den här romanen. Hur de andra relationerna är polyglotta är det ingen som förstår.  ”Knepig” skrev Made på Kring böcker-gruppen på Facebook. Och vi håller samfällt med.

Däremot rönte Underkastelse större uppskattning. Romanen handlar om att Frankrike får en muslimsk president som vrider om Frankrike mot ett islamskt samhälle. Inga korta kjolar och utmanande klädsel, inga kvinnor ute på gatorna. Vilket den medelålders småflicksfixerade  huvudpersonen blir helt frustrerad över. I slutet av romanen när en av hans lärarkollegor säger åt honom att skaffa sig några fruar – kommer insikten hos honom hur man får tag i ”småflickorna” och han tycker att samhället har ordnats till det bättre. Det är inga större uppoffringar han behöver göra, bara att han ska gå över till islam. Houellebecq skriver skickligt om att inordna sig i ett system när man hittar egna personliga fördelar.  Huvudpersonens frossande i detaljer kring hans sexuella aktiviteter, hade inte i den här romanen att göra, tyckte Karin, men Elisabet tycker nog att hans sexskildringar är relevanta i historien Underkastelse.

Den sårade divan – samtal 10 i Bokcirkeln

Den sårade divan – samtal 10 i Bokcirkeln

Vi har läst Karin Johannissons – Den sårade divan – Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), utgiven på Albert Bonniers Förlag

Vår grundtanke var att diskutera boken ur de här aspekterna:
– vad vill författaren uppnå?
–  förstärker närvaron på mentalsjukhusen nedförsbacken?
– är Agnes dokumentation mer omfattande eller anser författaren hennes livsöde mer intressant än övriga två?
– vilken känsla lämnar oss boken med?

Samtalet drar snabbt iväg åt olika håll, så följande blir nog lite virrigt. Vi är alla tre överens om att de blir ansedda som ”mer vårdbehövande” för att de är kvinnor. Sen blev det säkert  som när man varit på arbetsplatser där man sett en kultur man inte värderingsmässigt köper, men man blir ändå ohjälpligt indragen i den kulturen. De kom in på mentalsjukhuset och blev en del i vårdprocessen. Tog antingen befälet gentemot läkare och personal, blev utlevande eller ”duktig och snäll” patient.  Vi funderade också på hur mycket närvaron på mentalsjukhuset förstärkte eller skapade nedförsbacken. Det trodde vi absolut att den gjorde.  Att det finns människor vars försvarsmekanismer inte håller ”för trycket” och där individer får lättnader av utbrott/anfall och får vila ut på sjukhuset och därefter kan återgå till sitt normala liv, mötte jag i min barndom.
Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs skriver febrilt (och i lugn och ro) när de är inlagda. Sigrid Hjertén kan inte måla alls när hon är inlagd. Alla tre skapar oerhört mycket när omgivningen inte anser att de mår bra.
Vi undrar slutligen om författaren, Karin Johannisson, velat göra oss uppmärksamma på den tid vi lever i! Hur det ”politiskt korrekta” hanterar oliktänkande.

De första tre kapitlen i Den sårade divan handlar om hur psykologin och psykiatrin utvecklats från slutet av 1800-talet och fram till ca 1950-talet. Om hur man ställde diagnoser och sedan behandlade patienterna, om tillvaron på våra mentalsjukhus. Jag växte på upp på Spångavägen, några kilometer från Beckomberga sinnessjukhus och minns barndomens rädsla för ”galningarna” som fanns där. En av pappas systrar var i hela sitt arbetsliv sjuksköterska på Långbro. Månne om hon träffade Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén eller Nelly Sachs.

För att närmare lära känna de tre konstnärerna lånade jag hem: Hjertén av Anders Wahlgren, Glödande gåtor och Flykt och förvandling av Nelly Sachs och Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna.

Sigrid Hjertén först är en fantastisk kolorist, trogen sin stil trots samtidens förödande kritik. Gick i skola hos Matisse i Paris. Hon var högt skattad av honom. I slutet av sin skaparperiod får jag associationer till van Gogh när jag ser hennes tavlor.

Nelly Sachs bär ett tungt judiskt arv. Det jag läst är fyllt med smärta, både inför världen och sig själv.
Alltid
där barn dör
blir sten och stjärna
och många drömmar
hemlösa

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna är en romansvit i tre delar med klart självbiografiska drag. Hon beskriver initierat hur den mentala sjukdomen sakta smyger sig in i Tonys liv. Beskriver skrik- och ångestattacker som är helt i överensstämmelse med de journalanteckningar och texter som finns i Den sårade divan. Agnes von K har en fin stil. Hon är nära naturen med granarna, lövverken, solnedgångarna, blåsipporna och hennes Stockholmspromenader – jag går där med henne. Hon har ett skarpt öga inför andra individer och beskriver dem utmejslat och enkelt. Jag kände starkt för Tony på sin väg från tonåring till ung vuxen kvinna.

Mie och Elisabet hade läst den som unga.

Det var spännande att fördjupa sig i tre framstående svenska, kvinnliga konstnärer.

Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar

Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

Det var så länge sedan Bokcirkeln träffades så det blev mycket annat också som blev avhandlat, men i korthet skriver jag att Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge beskrivs som Buddenbrooks i forna DDR. En släktkrönika över fyra generationer.

Elisabet: Han speglar de stora skeendena, de tyska kommunisterna som flyr till Mexico för att det inte är lämpligt att vara kommunist i Tyskland på 1930-talet. Lever där och längtar hem. Så förlorar Hitler kriget och kommunisterna önskas hem till DDR, och inser att de egentligen inte är efterfrågade i det som blir DDR heller. Så faller Muren och återigen är de inte efterfrågade, gamla nu visserligen.

Karin: Jag tyckte mycket om hur författaren fick mig att dyka direkt in i deras liv genom den mycket fina skildringen av sonen Alexander som besöker och tar hand om sin dementa pappa, Kurt.

Mie: Jag tyckte det var besvärligt att han hoppade så mellan individer och årtionden. Låg boken så ett litet tag, fick man gå tillbaka.

Karin: Det verkar generellt vara så nuförtiden. Aldrig linjärt. Som om författare inte vågar lita på sina berättelser.

Elisabet: Jag tyckte att episoden när Kurt var och hälsade på sonen i Berlin och försökte prata med honom ”så du har blivit en hippie nu”, var helt obetalbar. (sid 299-316).

Karin: Liksom Irina, den ryskfödda hustruns tyska. Många glada skratt! Och beskrivningen av hur hennes mor haft det i Ryssland innan Irina tog henne till Tyskland. När den äldre ger upp om tyska språket för att hon inser att hon nu inte kan tyska bara för att hon lärt sig alfabetet på tyska. Ljuvligt!

Karin: Jag tycker författaren är skicklig på att fånga hur generationerna inte möts när de träffas. Gav mig en insikt om ansvaret jag har som äldre att kommunicera.

Mie: Oavsett när och var i tid är generationernas oförstående attityder till varandra, lika illa. Sorgesamt.

”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen.”

den-tid-da-ljuset-avtar”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen.”

I en veckas tid har jag nu befunnit mig omväxlande i Mexico, gamla DDR, en avlägsen by i Ryssland, öst i det förenade Tyskland och i huvudet på nästan samtliga familjemedlemmar i släkten som Eugen Ruge skriver om i Den tid då ljuset avtar. Titeln syftar inte bara på en årstid, utan även på att livet går. Och det är där han blir som allra bäst, hur han lyckas förmedla en människas tankevärld när vårt inre psykiska ljus börjar avta. I nästa kapitel driver maken med sin ryska hustrus oförmåga att fortfarande efter alla dessa år inte kunna prata tyska –  ”varför uttalade hon egentligen, trots alla rättelser, trotsigt sedan trettio år tillbaka alla långa vokaler i tyskan kort och alla korta tvärtom: ryysisk själl…” Denna ryska själ kräver sonens närvaro och kärlek, men han är ju en modern ung europé.  Författarens varma humor ger många anledningar till gapskratt. Den tid då ljuset avtar är ett stycke nutidshistoria, befriad från krig och elände då den utspelar sig i individernas liv. En storartad roman, som dock kräver att du läser den rätt koncentrerat då flera medlemmar i släkten är med om samma händelser, fast på olika ställen i romanen.

Jag tyckte mycket om den.

Citatet ”Den stora DDR-Buddenbrooksromanen” kommer från baksidespärmen och kommer ursprungligen från Der Spiegel.

Om författaren
”Eugen Ruge föddes 1954 i Sovjetunionen. Hans far, som var historiker från Östtyskland, hade blivit deporterad till Sibirien, men då Eugen är 2 år flyttade familjen tillbaka till Östberlin.” Citat från baksidespärmen

Samtal 8 i Bokcirkeln – Den sista grisen vs Århundradets kärlekskrig

Århundradets kärlekskrig

Samtal 8 i BokcirkelnDen sista grisen av Horace Engdahl vs Århundradets kärlekskrig av Ebba Witt-Brattström

Det hann aldrig bli någon podsändning för alla tre var vi sprickfärdiga av att få prata om dessa två böcker.

Är det bok och motbok, eller bara två böcker av ett par inom kultureliten som gjort sin skilsmässa offentlig, som av en händelse kommer ut samma vår?

Vi i Bokcirkeln läser dem parallellt. Ebba Witt-Brattströms skildring av helvetet i en separation berör oss på skilda vis. Vi är inte eniga.

Den sista grisenMie: Ja, det är nog första gången någon har lyckats beskriva hur ena parten försöker, argumenterar, hamrar för att nå fram till varandra – och den andra fattar ingenting.

Elisabet: Jag håller med.

Karin: ”Han” i boken fattar helt klart att det är hans fel alltihop. Det enda ”hon” gör är skuldbelägger honom.  Hon vet minsann att ”han hatar henne”, ”ser ner på henne”, osv. Det här är självterapi under skönlitterär täckmantel.

Elisabet: Hade hon väntat några år hade det kunnat bli en riktigt bra, riktig roman. Men hon är inte där än. Dessutom tycker jag att hon har härmat maneret från Athena Farrokhzad – Vitsvit från Albert Bonniers Förlag. ”Min bror sa”, ”min mormor sa”. De ligger väldigt nära i tid.

Karin: Men Horace bok då? Jag tycker den är betydligt intressantare. Han har en del skarpa iakttagelser som han har formulerat riktigt snyggt, bl a den om Bristningsgränsen sid 148 ff och Obehövligheten 249 ff och Pensioneringen – ”Pensioneringen liknar flyktingtillvaron: att säga farväl till hoppet om att någonsin återfå den respekt och betydelse man ägde i en tidigare verklighet.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Ebba Witt-Brattström i sin berättelse är avskalad, utlämnande och föga analyserande. ”Hon” i boken kämpar för att nå ”honom”. Horace Engdahls lösryckta tankar i kortformat känns som ett hopkok av gamla nedteckningar ur skrivbordslådan och ett nulägesperspektiv, sakliga, genomtänka med vissa vassa nålstick, kanske riktade mot henne, men fortsatt väl inkapslade i den ständige sekreterarens förmåga och format.

 

Samtal 7 i Bokcirkeln kring Nora Webster av Colm Tóibín

Nora WebsterSamtal 7 i Bokcirkeln – kring Nora Webster av Colm Tóibín vindlade fram och tillbaka och blir därför en kort text istället för en Pod-sändning.

I korthet handlar boken om Nora Webster, som förlorar sin man mitt i livet och är ensam med 4 barn, 2 pojkar och 2 flickor. Hennes sorgeprocess och återkomst till livet och vardagen är så nära, hudlöst och ömtåligt beskrivet. Ibland lämnar hon sina barn med för stora friheter, för hon orkar ju inte. Ibland orkar hon dock reflektera över det. Hon känns oåtkomlig och svår att hjälpa. Jag upplever att omgivningen inte ens tänker på vilken djup smärta hon bär på.
Spridda meningar från oss i Bokcirkeln:
Jag skäms lite över att det tog så lång tid innan jag förstod hur illa däran hon var”.
”Det är ju fantastiskt att en man har kunna skriva det här!”
(Fast vi rodnar lite när vi säger det. )

Vi är alla tre rörande överens om att det är en mycket stark skildring av en kvinna i kris. Och att vi gärna läser fler av hans romaner, Marias testamente, t ex.

I en artikel i tidningen Vi läser, berättar Colm Tóibín att Nora Webster är hans mest självbiografiska bok. Det tog honom 12 år att bearbeta sin traumatiska barndom. Hans far, en aktad lärare i den lilla staden, blev svårt sjuk en längre tid, modern skickade bort sina fyra barn och orkade aldrig riktigt komma tillbaka som mamma under Colms resterande barndom. Han kan fortfarande börja stamma i situationer han upplever som jobbiga.  – Inte undra på att han så nära, naket och innerligt kan beskriva familjens fortsatta liv i romanen. Och det gör han ordknappt och exakt, en återspegling av det kärva samhälle som omger änkan.

Andra romaner av Colm Tóibín
Flammande ljung
Mästaren
En lång vinter
Bad Blood
New ways to kill your mother
En lång vinter
Marias testamente