Semesterlitteratur

Semesterlitteratur

En utomordentligt härlig känsla att trolla bort en novembervecka för att sedan komma hem till lussekatter och jullängtan.

Två tänkvärda böcker att smälta, inte sluka, har jag avnjutit. Theodor Kallifatides, Ännu ett liv – om att åldras, att förlora det som betyder mycket och hitta en ny infallsvinkel och Antonio Tabucchi, Tiden åldras fort, nio berättelser, om möten, våra minnen och hur omöjligt det är att dela dem med någon annan. Varje berättelse gav något nytt att tänka kring. Två mästerverk att fundera på, samtala om på långa promenader längs stranden och att bara njuta av. Riktigt bra litteratur. Tabucchi fjäderlätt och knivskarp, Kallifatides klarsynt, utlämnande med en lakonisk humor.

Ja, och så lite tyskläxa också – om den lilla kaninen som absolut inte kunde somna.

SparaSpara

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona – ofta stilla höst i Skåne, hälften av löven kvar på träden och den underbara doften av djup natur. Nu går allt snart till vila. Vi besvärjer med ljuständning på kyrkogården och monster på altan. Och god läsning uppkrupen i soffan.

Köpte på förra bokmässan Körsbärslandet av Dörte Hansen – Vilken pärla! Här är det inte handlingen, historien som berättas, som är det som fångar. Det är hennes torra och lakoniska humor och skarpa iakttagelser av oss människor. Av dem som sviker, sviks, blir kvar, inte vågar släppa in och inte känner in. Jag lovar dig en njutningsfull läsning.

Växelvis har jag också läst Mitt Iran av Nobels Fredspristagare 2003, Shirin Ebadi. Ett viktigt dokument för att få insikt i kvinnors situation i Iran sedan shahen störtades. Mer en redogörelse än en litterär prestation.

Avdelningen otäcka böcker – Den underjordiska järnvägen

Avdelningen otäcka böcker

I avdelningen hemska böcker står Den underjordiska järnvägen i en klass för sig. Jämte Jonathan Littells De välvilliga är den det hemskaste jag läst. Jag led; av den raffinerade tortyr Colson Whitehead beskrev så detaljerat, av de olika lång- och plågsamma sätt en vit slavägare sakta dödade en svart slav som han av någon anledning var missnöjd med. Jag våndades när slavägaren bjöd hem andra vita för att bevittna en långsam avrättning under god mat och dryck, stoj och glam. Efter 100 sidor var jag när att lägga den ifrån mig. Då rymde Cora, den unga svarta slavkvinnan och romanen tog en annan och mer ”äventyrlig” vändning. Hon är oförtröttligt jagad av slavjägare som hennes ägare, i blind vrede har anlitat. Mitt hjärta bultade ofta fort. Colson Whitehead skriver mycket utförligt om hur svarta behandlades i delstat efter delstat. Någonstans är svarta fria, fast ändå inte. Och det är så starkt, den totala diskrimineringen, som en svart person aldrig kommer ifrån. Det vittnade även Mellan världen och mig om. Fast den rör sig bara i nutid.

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Trivsamma Tove Jansson

Trivsamma Tove Jansson

Har precis lagt ifrån mig Bulevarden och andra texter. Innehåller ej tidigare publicerade noveller och kortare texter av Tove Janssons hand. Från ungdomen till åldrad, etablerad författare. Om vitt skilda ämnen, men alltid med en ömsint ton inför människan som försöker hantera sig själv och sina tillkortakommanden. Och jag njuter som alltid av henne och de finlandssvenska orden som ger texten en Tove Jansson-klang. På något sätt får hon mig att känna mig innesluten i en mänsklig tolerans. Som om det verkligen finns en muminmamma. Så Bulevarden blir ytterligare en bok av Tove Jansson som jag kommer att ta fram när det är grått och trist och tröst behövs.

Weekend i Budapest

Weekend i Budapest

1 timme och 45 min – en tunn bok i varje riktning, för inte läser man på plats! Borde ha lärt mig att en tunn bok inte är detsamma som en lättläst bok!  På utresan läser jag Tankar om den lyckade dagen av Peter Handke. Att jag valt den essän beror på en recension i SvD. ”Få författare i Peter Handkes generation torde ha haft ett större inflytande på andra författare, just för hans sätt att bedriva självgranskning utan att bli som en psykolog. Det är iakttagandet som räknas, inte själslivet eller inlevelsen.” Det jag tar med mig till författarnas stad är en insikt om vad som kan beskrivas som ”lyckad”.  (Det är intressant hur han provar verb  – som han delar med sig för att hitta sin rätta känsla.).

En dag går vi förbi Kertész Utca – och jag känner att jag får nog läsa om Mannen utan öde av Imre Kertész nu när jag gått omkring i det som var gettot, sett stadion som var uppsamlingsplatsen och det gripande monumentet vid Donau.  – Som också får mig att tänka på Dagar vid Donau av Christer Enander.

Budapest berör.

Ett söndagsflyg hem läser jag Genomskinliga ting av Vladimir Nabokov. Också inspirerad av SvD.”En Nabokov-roman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.

Detsamma kan sägas om ”Genomskinliga ting” från 1972, som Nabokov skrev mot slutet av sitt liv i Schweiz. Det senare är också berättelsens geografiska gravitationspunkt, dit den fyrtioårige före detta förläggaren Hugh Person anländer i romanens början. Men lika mycket för att anträda en resa i tiden: till sitt första besök i landet tillsammans med fadern, arton år tidigare, och framför allt till det andra besöket då han som 32-åring skulle möta sin blivande hustru. Tiden liksom minnet bildar således centrala teman i ”Genomskinliga ting”.

Det finns inte utrymme här att gå in på detaljer, men liksom i ”Förtvivlan” kommer begär och brott att fungera som drivmedel för intrigen. Men inte minst är det språket och själva sättet att berätta – dess eget begär och drömliv – som utgör en energikälla; allt från uppsluppna ordlekar till träffsäkra metaforer till svindlande meningar och oväntade sidobelysningar på vad som skildras bidrar till komplexiteten. Det är ett nöje att läsa. Ett nöje som bara berikas av att upprepas.

Och det är dessa njutbara, expansiva och ständigt förnyande omläsningar – en helt annan kvantifiering än räknandet av ord – som gör Nabokov till en omistlig klassiker.”

Om båda de korta romanerna kan sägas att de – som Budapest – behöver fler resor.

Vänskap verkar må bäst i öppna landskap.

Vänskap verkar må bäst i öppna landskap.

I Från ett cafébord i Paris filosoferar Owe Wikström om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Hur uppstår vänskap? Vad har den för fundament? Vad karaktäriserar den? När upphör den? Hur tillåter vi oss idag att vara vänner? Hur för vi samtal? När känner vi gemenskap med andra? Dessa och många fler frågor väcks till liv hos mig när jag läser Från ett cafébord i Paris. Owe Wikström åker tillbaka till studentårens Paris för att genom café- och Parisliv skriva denna bok.  En passage jag tyckte var mycket intressant tangerar mitt bloggskrivande:

Sid 88 ”Sådant (med vänner/bokcirklar etc, Karins anm) bokprat hindrar inte att det också är viktigt att umgås med romanfigurer i sitt eget inre för att på så sätt bevara sin läsupplevelse för sig själv, att inte spä ut den med ord. Risken är annars att den trivialiseras. Att ibland inte torgföra vissa bokupplevelser respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Därför kanske inte allt ska benämnas.” För mig blir det alltid en balansgång mellan vad som lockar och vad jag vill berätta för att du ska få din upplevelse av boken jag skriver om.

SparaSpara

En resa i min minnesbank – Kläderna, Noveller, Inger Edelfeldt

En resa i min minnesbank  – Kläderna, Noveller, Inger Edelfeldt

Inger Edelfeldts senaste bok är novellsamlingen Kläderna. 10 noveller där ett plagg, flera, eller många, har en central plats, väcker minnen eller sorg, återkallar känslor av njutning, skam eller vrede. Det intressanta var att nu dagarna efter att jag avslutat boken kommer minnen om plagg, en väska, människorna förknippade med situationerna ur mitt glömda arkiv. Så från de flesta av novellerna hittade jag minnen även om plaggen inte längre finns kvar. En resa i min minnesbank. Absolut läsvärd.

SparaSpara

SparaSpara

Gripande fortsättning

Gripande fortsättning

I Goodbye Bukarest fortsätter Astrid Seeberg sitt sökande efter familjemedlemmar i Tyskland. Den är minst lika gripande som Nästa år i Berlin, den första.

När Astrid blir vuxen flyttar hon från Tyskland och den splittrade familjen. Kvar i Tyskland har hon sin mor som sörjer sin bror, Bruno, som var pilot under 2:a världskriget och aldrig kom tillbaka. Efter moderns död visar det sig finnas information om att han kanske inte alls dog. Goodbye Bukarest handlar om Astrids sökande. Hon har samma finstämda språk i den här boken. Det är ofta suddigt att läsa och återigen gör det ont i hjärtat när jag läser om den smärta, skräck och förnedring människor i krig blir utsatta för. Mycket läsvärd!

Fångad i ärvd sorg

Fångad i ärvd sorg

Barmark är Malin Nords andra roman. Den här utspelar sig i nutid utifrån Anja med dotter Hanna. Hennes mormor flydde 1945 från Norge där hon lämnade sin lille pojke och sin internerade man. ”Sorg går aldrig över, vad de än säger.”

Malin Nord har ett starkt språk. ”Om nätterna hör jag stegen i mitt huvud, dovare, men de upphör aldrig. Det är en rörelse bortom tid och rum. Fötter som vandrar över stora kontinenter. Det är mina rädslor jag hör. Flykten finns i mig, den tar aldrig slut. Jag är fast på en plats bortom platsen. Den som befinner sig där har passerat mänsklighetens yttersta gräns.” (Ur mormors dagbok hösten 1947).

Skogen, naturen och ensamheten är romanens skelett. Det är ut i skogen alla personerna går för att hantera sorg, frustration och ensamhet. Det är vinter, höst, mörker, dimmor, luktar ruttet. Den enda sommar jag hittar är bromsarna som förstör badstunderna vid älven. Finns det inga vackra ljusa sommarnätter, blommor som doftar och en sprudlande glädje över vår och sommar i Östersund, tänker jag till slut. Måste man bara navelskåda, söka det mörka och samma som tidigare. Går det inte att bryta mönster?

SparaSpara