Fångad i ärvd sorg

Fångad i ärvd sorg

Barmark är Malin Nords andra roman. Den här utspelar sig i nutid utifrån Anja med dotter Hanna. Hennes mormor flydde 1945 från Norge där hon lämnade sin lille pojke och sin internerade man. ”Sorg går aldrig över, vad de än säger.”

Malin Nord har ett starkt språk. ”Om nätterna hör jag stegen i mitt huvud, dovare, men de upphör aldrig. Det är en rörelse bortom tid och rum. Fötter som vandrar över stora kontinenter. Det är mina rädslor jag hör. Flykten finns i mig, den tar aldrig slut. Jag är fast på en plats bortom platsen. Den som befinner sig där har passerat mänsklighetens yttersta gräns.” (Ur mormors dagbok hösten 1947).

Skogen, naturen och ensamheten är romanens skelett. Det är ut i skogen alla personerna går för att hantera sorg, frustration och ensamhet. Det är vinter, höst, mörker, dimmor, luktar ruttet. Den enda sommar jag hittar är bromsarna som förstör badstunderna vid älven. Finns det inga vackra ljusa sommarnätter, blommor som doftar och en sprudlande glädje över vår och sommar i Östersund, tänker jag till slut. Måste man bara navelskåda, söka det mörka och samma som tidigare. Går det inte att bryta mönster?

SparaSpara

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

”…den tunna tråd som höll henne bunden vid det vanliga livet.”

I Vegetarianen av sydkoreanskan Han Kang är huvudpersonen en lillasyster som blir bortgift tack vare att hon är så alldaglig och intetsägande. En dag brister hennes ”tunna tråd” och genom romanen följer vi henne djupare och djupare in i psykisk sjukdom. I korta glimtar av tankar om barndomen, från henne och hennes storasyster, i agerandet hos hennes svåger (storasysterns man) förstår vi hur hon dras längre och längre bort från det vanliga livet. Insiktsfullt och ömsint skrivet. Absolut läsvärd.

 

Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Redan vid Majgull Axelssons förra bok, Jag heter inte Miriam, skrev jag att personerna i den svenska familjen inte fick liv och varningsklockan borde ha ringt inför Ditt liv och mitt.  Ytterligare en varningsklocka borde jag hört när bibliotekarien säger ”ja, det är ju sommarlitteratur, som man kan ägna sig åt om man har tid”.

I Ditt liv och mitt möter vi en ytterst dysfunktionell familj någon gång på 1950-talet i Sverige. Tvillingflickan Märit har också en utvecklingsstörd lillebror, Lars.  Även mormor och morfar bor tillsammans med familjen. Det var inte lätt att ta hand om ett gravt utvecklingsstört barn, vård i modern bemärkelse fanns inte och om sådan erbjöds var det vanföreanstalter, där också Lars hamnar när modern hastigt dör.

Ditt liv och mitt handlar om hur Märit, snart 70, ser tillbaka och tvingar sig att bearbeta ett antal hemska minnen från sin barn- och ungdom.  Den borde varit smärtsam med tanke på dåtidens behandling av utvecklingsstörda, men också familjens katastrofala kommunikation, men det är som om det är Glad Pack över alla personerna. Inget kött och blod. Romanen lämnar mig helt oberörd. Mig äger ingen var däremot en roman om tuffa förhållanden för ett barn och den kan jag känna för fortfarande.

Germanernas spännande historia

Germanernas spännande historia

Germanernas historia har mycket att göra med vad som har hänt i vårt land och i hela norra Europa under de senaste två tusen åren. Vilka var de och var fanns de? Vad vet vi om deras språk (de var ungefär 50 olika stammar) och både engelska, svenska, tyska och franska härstammar från dem.  Men finns de själva kvar? Hur hittar man spår efter folk som inte hade något skriftspråk? Och varför finns det så många runstenar i Sverige? Tore Jansson har skrivit en mycket underhållande och lättfattlig bok om de tidigaste folken i Europa, deras konfrontationer med romarna, utvecklingen när sedan Romarriket kollapsat, merovinger och galler, franker och saxare.  För min del band han ihop de mycket tidiga folken som kom från Kaspiska och Svarta Haven och medeltidens historia.

Tore Jansson är en svensk lingvist och professor emeritus. Dessutom har han en skön, lite betraktande humor.

Absolut läsvärd!

Om du har barn eller barnbarn …

Om du har barn eller barnbarn … då är man skyldig dem att läsa Det som en gång var av Helena Granström. Det är en, inte alltid lättläst det ska erkännas, essä om vart planeten jorden är på väg, men även vad människan idag gör med människan. Hur vi flyttar gränser för vad som är verklighet, vad som är mänskligt, vad som är maskiner. När vi som vuxna tycker vi har kontakt med någon som ”gillar” ett inlägg på Facebook, hur tror vi då att 2-3åringar idag formar en verklighet, när de flest de umgås med är tecknade figurer i mobiltelefoner och dagispersonal?
Är det OK att jorden bara är resurser att exploatera? När det är gjort, vad innebär den tekniska utvecklingen då? Ska vi alla flytta in i en virtuell verklighet istället?
Det är ju ingen läkare direkt som, när du kommer för depression, säger att det är samhället vi inte mår bra i. – Skönt att du reagerar! Det är en varningssignal från ditt inre som människa. Vad kan vi göra tillsammans för att sätta ner foten?

Det har aldrig tidigare hänt att en bok gjort mig så totalt livsuppgiven som Det som en gång var. För jag förstår att jag är konstig som går längs Ribbans strandängar och njuter av vitklövern, snusar in alla lindar som blommar nu, öppnar fönstret på morgonen för att höra och se svalorna, odlar grönsaker så långt jag kan, plockar bär, inte vill ha plottar i öronen och håller mig så långt bort jag kan från allt som ska ”underhålla” mig och vill vara en del av det som var oss givet – naturen = jorden.

Jag fick höra om Det som en gång var via en blogg Den långsamma bloggen – vars bloggare ofta har mycket tänkvärda böcker. Jag hade ingen koll alls på den. Trots att Det som en gång var borde debatterats grundligt överallt. Måste vi låta nya Frankenstein-skapare styra vart jorden är på väg?

Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Tack vare Påminnelser av Madeleine Gustafsson tar jag ner  Till främmande land av Claes Hylinger, njuter och läser hans betraktelser över resor, möten, bagateller. Befinner mig helt plötsligt i Antibes på Taube–hotellet La petite réserve. Kan vara där. En stund senare tynger remmarna från ryggsäcken på en vandring kring Kebnekajse-massivet och namn som Kaskasavagge och Tarfala ger mig minnesbilder från en egen vandring där. Det är en stilla njutning över de små detaljerna i livet. Helt befriad från skuld och konstiga inflätade relationer med andra. Bara som sagt, stilla njutning att läsa.

Så ska jag göra tsatsiki och letar upp receptet vi använde när vi hade huset  på Gotland.

På första uppslaget står ett citat från 1998-12-31, första gången jag läste Till främmande land. Claes Hylinger själv citerar här Sir Mortimer Wheeler, en brittisk arkeolog ”Jag vet inte om allt jag skrivit här är verkligt, bara att det har hänt. När man är fem år, är allting verkligt, särskilt spöken. När man är femtio, är ingenting verkligt, inte ens spöken; liv och död är samma tyg som drömmar görs av.”

Och var befann jag mig själv då, på väg mot 50, som även skriver ner dessa rader?

Jag vill berätta om min förvåning
om en tanke som länge har grott:
jag blev inte den jag ville bli,
jag var inte den jag trott.”

Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Jo, jag vågar faktiskt skriva så för Vedersakarens död av Hans Keilson liknar inget annat jag läst överhuvudtaget.

För det första så nämns inte Hitler, nazisterna eller några hemska krigsscener. Inte heller att  huvudpersonen är jude, vilket gör boken tidlös och universell.

För det andra – Hur gör man som offer om fienden är så mycket mäktigare än man själv? Och skoningslös? När hotet och smärtan blir outhärdlig så sympatiserar och kanske till och med förstår man sin fiende. (Som Norrmalmstorgssyndromet).

Det Keilson har gjort är att han har gjort stor litteratur av psykologi-, psykoanalys- och psykosynteskunskaper. Han skriver huvudpersonens tankar, reflexioner och känslor i hela registret från jaget till detet och självet. Han speglar honom i utsatta och ibland pinsamma situationer. Han visar upp hans relation till jämnåriga och flickor.  Det finns en lång passage där han tillsammans med en flicka tillbringar en kväll med unga nynazister som skryter om hur de vandaliserat en judisk begravningsplats. Jag var alldeles svettig av ”hur ska det nu gå när de upptäcker att han är ”en sådan”. I ett annat kapitel kommer han på sin far med att i lönndom ha packat en ryggsäck. De pratar om hur man ska packa den rätt; för att lätt hitta i den, för att den ska vara bekväm på ryggen, etc – fast båda vet varför. Berörde mig djupt.

Kan man komma över en förlust? – Här är hans tankar:
Mitt i de samtal och diskussioner som oavsiktligt alltid kretsade kring det enda och den ende, även om hans namn aldrig nämndes, som för att besvärja det, smög sig en hittills obekant känsla på mig. Emellanåt mindes jag den förlust som jag lidit en gång för länge sedan. Hade jag inte kommit över den ännu? Kommit över? Vad betyder det? Man kommer inte över en förlust. Man tillägnar sig den, tar in den helt och lever i allt förtroligare umgänge med den, eller så fastnar förlusten i en som ett litet hönsben som fastnat i strupen.”

Vedersakarens död tar sin tid att läsa – för att citera Gunnar Ekelöf – ”Jag är för min del inte någon slukare, utan en smältare, av böcker.” Smälta är rätta ordet för att avnjuta den här romanen.  Svår? Ja. Men djupt belönande.

”Jag känner mitt hjärta, detta hjärta, detta ormbo”

”Jag känner mitt hjärta, detta hjärta, detta ormbo”

François Mauriacs briljant roman Ormboet kommer ovanstående citat ifrån. Romanens huvudperson är en åldrad, döende man som skriver ett brev, en bikt, till sin hustru sedan 40 år. Under nästan alla dessa år har de fört ett veritabelt, bitter, hatiskt och hämndlystet krig mot varandra. Minst av allt skonar han sig själv, han visar upp alla sina hemska, vidriga, fula, beklämmande sidor, står för dem, argumenterar, söker girigt och misstänksamt människors avsikter. Så småningom skönjer han i sitt ormbo till hjärta en längtan, han får insikter. Handlingen utspelar sig i Frankrike mellan ca 1870-1936. Det är en svidande kritik mot den oförsonliga, stelbenta, dogmatiska katolska kyrkan. Landskapsbeskrivningarna är poetiska – molnen på den sommarljusblå himmelen som speglar sig i groparna gjorda av vagnshjulen.

Det bästa jag läst på mycket, mycket länge.

François Mauriac fick Nobelpriset i litteratur 1952.

Varför tar man en omväg?

Omvägen …  Över vaddå? Inför vaddå? För att?

I den holländsk romanen Omvägen av Gerbrand Bakker tar en kvinna (du är väl tyska?) och hyr ett ensligt hus i Wales. Söker ensamhet och avskildhet, skyr alla ”hello love” och den nyfikna, självklara närgångenheten hos lokalbefolkningen. Vad har hon flytt ifrån? Varför? Hemma i Holland förstår maken ingenting. Varför tog hon släpvagnen och en singelmadrass? Vart har hon tagit vägen? Nu tänker jag i vanlig ordning inte skriva mer om handlingen i boken. För när jag stänger Omvägen är den stora frågan jag fått att fundera på – Hur skulle du själv hanterat en sådan här situation? En perfekt bok för en Bokcirkel! Här finns mycket att prata kring.

Finns det hopp för April?

Finns det hopp för April?

När jag läser April av Angelica Klüssendorf känner jag stor oro. Men det tar ett tag, April är lite svårartad. Men ge inte upp. Sen är du insugen i sprit-, bar- och drogträsket någonstans i DDR.  ”Men Gud varför gör du så där”, tänker jag och känner ödmjukt att du kan aldrig förstå en annan människa. För April får vi möta inifrån; vad hon tänker, gör, utagerar, drömmer och försöker förstöra för sig själv. Utifrån sett är hon ”ett problembarn” med en kärlekslös och våldsfylld barndom bakom sig, oförmögen att knyta an till andra. Jo visst är hon tillsammans med män och träffar sedan en man som hon får barn med. Men hon är aldrig ”där”. Hon ser skräcken i sin sons ögon, men förmår inte vara vuxen. Hon flyr till spriten, droger, män, vandalism, långa rymningar, men är aldrig riktigt närvarande där heller.

Jag förstår hur omöjligt det är att försöka hjälpa någon som absolut inte vill dela med sig av sig själv och som aldrig vågar tycka om sig själv. Som egentligen aldrig ser någon annan människa heller. Hennes djupa livssmärta bryter fram när det blir vackert, bra, tryggt och människor visar henne kärlek. Då ”blixtrar en djup smärta fram ur hennes revben” och hon blir våldsam och våldsamt arg och förstör för sig själv.

Angelica Klüssendorf har med April skapat ett mycket skarpt porträtt av en ung kvinna jag annars aldrig skulle mött i livet. Det är den andra, fristående delen. Den första heter Flickan. Den har jag inte läst.