Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Augustiläsning

Augustiläsning

Alla mina glasögon har rätt styrka, det skymmer tidigare, grönsakerna mognar på Plätten och jag återvänder med njutning till min läshörna.

Först ut är Mödrarnas söndag av Graham Swift. I en artikel i SvD beskriven som ”utspelar sig under en enda eftermiddag men rymmer berättelsen om ett helt liv.”  Den nu 90-åriga författarinnan ser tillbaka på en söndag 1924, Mödrarnas dag, en söndag då mor skulle hyllas. Den dagen tar hennes liv en ny vändning och hon väljer att gå vidare.

Jag kan inte låta bli citat till ur recensionen/intervjun. ” ”Mödrarnas söndag” handlar till stor del om att demonstrera hur mycket av livet som är ett mysterium. Vi har en tendens att vilja förklara vår omvärld, men seriös litteratur visar i stället på sakernas komplexitet. Det står i kontrast mot de falska historier som skapas av politiker eller reklammakare. Skönlitteraturen kan svepa sådant åt sidan och säga: livet är så här, djupt mystiskt och komplext. Och i det finns glädjen i att leva, säger Graham Swift.”

Läs och njut!

Sedan The Franks av Edward James. I mitt livs ”bokflod” har jag då och då stött på ”den merovingiska kungaätten”. Merovinger, vilket underbart ord. Någonstans, någon gång får jag höra att Napoleon var besatt av bin, som symbol för en gammal fransk framgångsrik kung av merovingisk ätt. Se där! Kungen hette Childerik och man fann de gyllene bina i hans grav i belgiska Tournai.

Det här citatet kommer från Populär Historia, 27 september 2004 av Ulla Britta Ramklint. Det handlar om Napoleons kröning till kejsare.  ”Färdigt för entré alltså, men om Napoleon saknade någon talang som teatermänniska, så var det som kostymör. Han hade nu svept sig i en omöjlig ensemble av purpurröd sammetsrock broderad med gyllene bin, det hela toppat av en slokhatt med strutsplymer. Temat var bin; det kejserliga emblemet skulle innehålla bin, och Joséphine, med vilken kejsaren de senaste veckorna hade haft våldsamma gräl, var också bi-broderad på en vit satinklänning, och överströdd med diamanter.

Detta var bakgrunden till att jag ville läsa om frankerna (varav merovingerna var en ätt), en av de germanska stammarna som höll till norr och väster om det romerska riket. I romerska skrifter dyker de upp på 300-talet som barbarerna som i stammar ägnar sig åt gerillakrigföring mot det romerska riket fram till dess fall. De är mäktiga frankerna, inte bara genom död och erövring. En kungadotter gifter sig med östgoternas kung, Theoderik den store. En kung ser till att frankerna blir katoliker (i mitten på 400-talet). Att jag hittade The Franks är tack vare Tore Janssons bok Germanerna, som jag skrivit om tidigare. Nu har jag en lite klarare bild av Europa innan Karl Martell, Pippin den lille och Karl den Store kliver upp på scenen.

Varför har de inte lyfts fram tidigare?

Varför har de inte lyfts fram tidigare?

Drottning Hedvig Eleonora, drottning Katarina Stenbok och de överlevande från folkmordet på armenierna 1915.

Varför har inte vår mest drivande och utvecklande drottning genom tiderna lyfts fram?  Jag har aldrig tidigare läst om en kvinna med så pass mycket makt, inflytande och penningmedel som utvecklade delar av Sverige, och har lämnat ett sådant avtryck som hon gjort. Hedvig Eleonora, drottning av Sverige, gift med Karl X Gustav i 6 år och sedan änkedrottning i 55 år.  Som lät bygga om Gustav Vasas medeltidsborgar (som Strömsholms slott, det gula höga slottet, moderniserade Gripsholm och från grunden lät bygga Drottningsholms slott (idag på Unescos världsarvslista). Som tog hit målare som målade porträtt i en omfattning som inte gjorts tidigare, som införde balett och teater vid hovet, skötte det stora företag, bestående av gruvor, verksamheter och ett antal slott,  som var hennes änkepension (livgeding) samt var förmyndare för både sin son, Karl XII och sitt barnbarn Karl XII. Känner du till någon mer svensk maktkvinna som lämnat så tydliga spår efter sig?

Katarina Stenbock – som trots att Gustav inte skrivit in i sitt testamente att hon skulle ha Strömsholm som sitt änkesäte, fick henne att kämpa de 61 åren hon var änkedrottning för att få behålla sitt livgeding.

Min mormor från Armenien av Anny Romand. 2014 hittar Anny Romand bland sin mormors kvarlämnade papper en liten anteckningsbok som mormodern fört när hon var en av de armenier som blev tvångsförflyttade och skulle elimineras 1915. Anny växer upp med sin mormor i Marseille och tvingas som liten flicka försöka hantera det mormodern varit med om. Fasansfullt, berörande och mycket rörande skrivet om den lilla flickan.

En bok blev en resa

En bok blev en resa

Sommaren 2015 besökte jag Vadstena slott. I museets butik hittade jag En brud för kung och fosterland av Lena Rangström, Livrustkammaren. Ur den boken steg de fram: Katarina, Karin, Gunilla, Anna, Maria, Ulrika Eleonora, Lovisa Ulrika, Hedvig Eleonora, Désirée m fl, m fl fram till Silvia. De fanns på porträtt, deras brudutrustningar, vackra klänningar och ibland lite personlig historia. Alla våra kungar var inte längre halva. När vi så pratade om hur många de var som kommit från Holstein-Gottorp, och där hade vi ju inte varit, föddes idén.

Vi började prata med vänner om att göra en slottsresa. Någon sa att Christiansfeld och Herrnhutarna är mycket intressant. Jellingstenarna har jag inte sett, sa någon annan. Peter luskade reda på var Karl X Gustav startade sin riskabla färd över Lilla Bält. Och Valdemar Atterdag, unionsdrottningen Margaretas pappa – var finns han nu? Han visade sig vila i domkyrkan i Sorø. Till H C Andersens födelsestad, Odense måste vi. Och vad är sagan om den fula ankungen om inte HC Andersens egen levnadsteckning. Och var finns unionsdrottningen? (Hon vilar i Roskilde domkyrka, men dit kom vi inte). Och så måste vi se var hela Europas svärfar med alla sina barn hade bott. Och Glücksburg slott ligger så passande nära Holstein-Gottorp och så på hemvägen finns det ett museum i Dybbøl Banke som berättar om kriget mot preussarna 1864 då Danmark forlorade 1/3 av sitt land. Och på vägen mot vår resa med Nisses Vänner i maj 2017 hann jag fördjupa mig i Kungliga släktband av Ulf Smedberg och Sveriges regenter av Lars.O. Lagerqvist.

Och vilka var de nu som kom från slottet Holstein-Gottorp?

Kristina, gift med Karl IX
Hedvig Eleonora, gift med Karl X Gustav
Hedvig Elisabet Charlotta, gift med Hertig Karl (sedermera Karl XIII)

Och så Adolf Fredrik av Holsten-Gottorp som valdes till svensk kung 1751.
Han fick sönerna:
Gustav III
Karl XIII (Han fick hoppa in när Gustav IV Adolf blivit landsförvisad)

Sist Gustav IV Adolf (Gustav III son) som blev avsatt och landsförvisad 1809.

Sen kom Bernadotte – och det är en annan resa.

Så kan det gå när man fångas av en bok.

Självupplevt av Hans Keilson

Självupplevt av Hans Keilson

1941 tvingas Hans Keilson, judisk läkare uppvuxen i Tyskland, att gå under jorden i Nederländerna. Dit hade han flytt med sina föräldrar 1936. Under sin gömda vistelse skriver han Komedi i moll och Vedersakarens död. Gräver ner de båda manuskripten i sina räddares trädgård och får dem utgivna 1947 (samma år som Anne Franks dagbok kommer ut). Han arbetar sedan som psykiater med traumatiserade barn under resten av sitt liv. 2007 hittar en litterärt intresserad person Komedi i moll i en loppislåda – och för att göra en lång historia kort – översätter han den och får den utgiven 2007. Tre år senare utnämner New York Times den i en recension till ett mästerverk. Hans Keilson, som fortfarande lever, 100 år gammal, får motta ett antal litterära utmärkelser.

Fastän det inte händer så mycket (ingen ”action”) så är Komedi i moll så pass nervpirrande att jag väljer att inte läsa den på kvällarna. Hans Keilson har skalat bort så det är människans fasa, rädslor, skräck för att bli upptäckt som genomsyrar hela romanen. Och nu är vi i Nederländerna år 1941. Och det gäller både den som är gömd och de som gömmer. Men även ensamhetens ensamhet och intighet som gömd, levandes utan sammanhang och innehåll.  Han är så skicklig i att visa på att vi alla bär omkring våra känslor som hemligheter som vi inte vågar se att andra också har. Briljant!

Ny härlig bok av Enrique Vila-Matas

Ny härlig bok av Enrique Vila-Matas

Enrique Vila-Matas är en av mina absoluta favoritförfattare. Han är besvärlig att läsa. Han vill att du ska vara bevandrad i litteraturen och hänga med i hans associationer. Följer du med, googlar de författare och konstnärer han hänvisar till får du tips på andra läsvärda böcker, tänkvärda citat och roliga anekdoter att berätta.

Utan logik i Kassel handlar om en ”avantgardistisk” katalansk författare som får en inbjudan att delta i Documenta (12) i Kassel. Han ska vara sitt eget konstverk Writer in residenceHan tackar ja och åker så till Kassel där han tar del av de installationer som utgör Documenta, Funderar, känner, våndas och häpnar över den ”avantgardistiska” konsten, installationerna. Han ska hålla ett föredrag utan åhörare, trasslar in sig kulturellt med tyskorna som är hans ledsagare och har en både besvärlig, ångestfylld och underhållande tid i Kassel.

Alla installationer och konstverk han skriver om fanns i verkligheten så det blev en dimension extra att se dem på bild eller video. Jag har inte alltid så lätt att ta till mig installationer, men minns en på Wanås för ett antal år sedan där högtalare utplacerade i skogen ropade ”mamma” med olika röster, en del rädda och ängsliga, någon glad. I början trodde jag det var ett barn som gått vilse (vilken rädsla det skapade i mig) – fortfarande kan jag känna den starka känslan jag fick.

Ett sent julklappstips

Om du har någon omkring dig som tycker om att vandra i skogen, är det minsta naturintresserad är Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben en underbar kunskaps- och kärleksfull, lättläst bok om skogen, träden som enskilda individer deras samspel med övriga skogsinnevånare, trädens kommunikationssätt, konkurrerande och samarbeten.

Peter Wohlleben är skogvaktare i kommunen Hümmel, på högplatån Eifel i västra Tyskland och har under sina tjugo år som skogvaktare intresserat sig för ekologi och bevarandet av urskogar. Med ett enkelt språk och stor kärlek berättar han stort och smått om trädens hemliga liv. Allt från varför urgamla stora barrträd står kvar i stormar, men planterad barrskog faller ”som tändstickor”, varför aspens löv ”darrar”, att björken har solskyddskräm, att träden ropar på hjälp vid insektsangrepp eller torka, och mycket, mycket mer. En viktig och angelägen bok. Underbar läsning för en naturintresserad.

Eat clean, Kristina Andersson

Eat cleanEat clean, Kristina Andersson
Massolit Förlag

Härom dagen var jag på biblioteket och gick igenom Svensk Bokhandels, Höstens böcker. Då hittade jag att Kristina Andersson hösten 2016 ger ut en kokbok som uppföljare till Eat clean. Eftersom jag inte läst den första och hade turen att denna fanns inne på biblioteket så hamnade den och jag i soffan igår.

Det här är en riktigt bra presentbok till den som vill ha mer kunskap om näringsrik mat, påverkan på kroppen och vad olika ord betyder egentligen, ja som ”fullkorn”, ”förtjockningsmedel” till exempel. Längst bak i boken några tips på frukost, lunch och middag med ren mat.

Tre av Kristinas tips jag tar med mig:
1. Jaga näring, inte ”farligheter”.
2. Mikra inte i plastburkar
3. Man måste inte välja ekologiska grönsaker, grönsaker är huvudsaken.

Och så kommer jag absolut att prova hennes chokladmousse gjord på fryst mango, avokado, cacao. (Varför hamnar man alltid på godsakerna?)

Marknadsföringen är allt

Min fantastiska väninnaMarknadsföringen är allt – Min fantastiska väninna av Elena Ferrante

Det pågår en Ferrante-feber i Europa deklarerar Norstedts förlag glatt inför att del två ”Hennes nya namn” kommer ut i Europa. ”Djupt fascinerande läsning och en berättelse som fullkomligt tar mig i besittning” skriver SydSvenskan, ”den är ett mästerverk”, etc etc.
Jag kommer att bli mycket förvånad om den här romansviten inte blir en film, eller i alla fall en TV-serie för den har alla de ingredienserna. Familjen, våld, spirande känslor hos 12-14 åriga, hårt hållna italienska flickor, vackra pojkar, bilar, rivalitet, oförsonlighet mellan familjer och släkter, skvaller, missunnsamhet, okunskap, hat, ja alla de djupt mänskliga dödssynderna.

Drabbad? Inte jag, jag har behov av ett större tänktedjup hos personer i romaner jag läser. Här är den mentala medvetenheten på plaskdammsnivå.

Men, den har i alla fall tagit död på myten om den italienska familjekärleken. I Min fantastiska väninna verkar alla slå, örfila, förolämpa och förtrycka varandra utifrån var i familjehierarkin man befinner sig. ”Italienare är så spontana” har jag alltid hört. Nu har jag i översättning förstått vad det är de skriker till varandra! 🙂

Min bestående känsla efter att ha läst Min fantastiska väninna är att det är skicklig marknadsföring, där myten kring Elena Ferrante är en mycket stor del. Men det här är feel-good litteratur så den kommer säkert att få stor genomslagskraft.

Mannen utan öde

Mannen utan ödeMannen utan öde av Imre Kertész är den starkaste roman jag läst om 2:a världskriget och att ha varit fånge i ett koncentrationsläger. Och vid det här laget har jag läst många böcker kring 2:a världskriget. Huvudpersonen är den ungerske 14-årige juden Gyurka som en dag blir tvungen att kliva av bussen han tar till jobbet, för att så bli deporterad till först Auswitz, sen Buchenwald och till slut till arbetslägret Zeitz. Gyurkas ton är saklig, nästan kirurgisk genom boken. Jag får sådan lust att ruska honom, krama honom och ge honom mod, för han bara accepterar – ja det är så här det är i ett koncentrationsläger, helt naturligt.  Illusionslöst berättar han, skriver George och Eva Klein i sitt förord. När han återvänder till Budapest efter kriget har han erfarenheter och insikter om vad det innebär att vara människa och förhålla sig till tiden, envisheten och accepterandet. Han stöter på patrull när han försöker förmedla det till dem som varit kvar i Budapest.

Jag har ömsom läst, ömsom lyssnat på P1s Radioföljetong av Mannen utan öde, i uppläsning av Björn Granath. Ypperligt gjort.  Eftersom det var en biblioteksbok, köpte jag ett eget ex via Bokbörsen, min guldgruva. Sista kapitlet kommer jag att läsa om då och då.