Läskommitigång igen!

Läskommitigång igen!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser så har jag nu fått ordning på två av mina tre par glasögon. Dvs jag kan med glädje läsa igen. Då tog influensa och feber musten ur mig, men nu så – jäklar anamma!.

Först ut var Fattigfällan av Charlotta von Zweigbergk som handlar om Beata. Hon har som egenföretagare försörjt sig och sina barn i alla år. Så blir hon långvarigt sjuk och inkassokvarnen mal sakta men säkert. Hon tvingas gå till de sociala myndigheterna, blir  förnedrad och svälter. Ett skakande dokument över det grovmaskiga nät som egenföretagare i Sverige lätt ramlar igenom.

Sen läste jag I en skog av sumak av Klas Östergren.  Året är 1970 i Stockholm. Kenneth umgås under några sommarveckor med ett syskonpar som bor ensamma i en avsides villa i fina Västerort. De röker på och Kenneth funderar över livet och flickorna. Allt med sedvanlig Klas Östergrens grabbdistans som jag stör mig kopiöst på.

Och nu senast Medaljonger av Zofia Nalkowska. Det är en samling på 8 korta noveller där Nalkowska gjort litteratur av en del av det arbete hon utförde  direkt efter krigsslutet för Kommission för utredningen av Tysklands brott i Polen. Naknare, smärtsammare och mer konkret närgångna än dessa noveller har jag inte hittat någon annanstans.  Mycket läsvärd!

Människor gav andra människor detta öde

 

Cora Sandels triologi om Alberte

Cora Sandels triologi om Alberte

Som jag har tyckt om att läsa om Alberte, Som tonåring, blyg och rädd att ta plats, opartiskt och uthärdande moderns missnöje och kullkastade förväntningar. Hur hon frusit och använt tystnaden som maktmedel inför oförstående och skrämmande människor.

I Paris där hon fri, men fattig, rår över sig själv och sitt liv. Livet är hårt i Paris före första världskriget. Hon hittar kvinnliga vänner, vänner som förälskar sig i konstnärer. De stöttar varandra och hjälps åt i nöd och misär.

I den tredje delen börjar hon mogna som människa och vet till slut vilken väg hon måste gå.

Ja, du märker att jag som vanligt inte vill skriva för mycket av handlingen!

Cora Sandels hette egentligen Sara Görwell Fabricius. Föddes 1880 i Tromsö och for till Paris för att förverkliga sina konstnärsdrömmar. 1926 i Sverige började hon skriva på Alberte-serien. Hon dog i Sverige 1974.

Så här skriver Albert Bonniers Förlag om hennes stil:
Med sällsynt intensitet och psykologisk skärpa tecknar hon vardagliga och obetydliga men i grunden ofta tragiska människoöden. Hennes sympati och medkänsla med de ensamma och oförstådda slår aldrig över i sentimentalitet utan finns som en värmande, outtalad tanke i allt vad hon skrev. Särskilt levande och nyanserade är hennes kvinnoporträtt. Hon visar sinne för detaljerna och tillfälligheternas betydelse och har en känslig och realistisk berättarstil. 

Ur Litteraturhandboken, Forum.
För verkförteckning, se densamma”

SparaSpara

En perfekt bokcirkelbok

En perfekt bokcirkelbok!

Mina hjältinnor – Eller vad jag lärt mig av att läsa för mycket av Samantha Ellis.

Samantha bestämmer sig för att läsa om alla böcker med anglosaxiska hjältinnor hon läste som ung (+ så Scheherazade). Hon reflekterar och kommenterar, vilket ger mig många glada skratt. Själv är jag inte bekant med merparten av dem, men det spelar ingen roll. Det som är spännande är att det sätter igång mina funderingar kring vilka böcker som betydde mycket för mig och jag läser valda stycken i dem. Och tänk att läsa den i läsecirkeln och höra vad de andra har  i ungdomens läsbagage.

SparaSpara

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Dola de Jong, tack vare Nilssons förlag!

Förr läste jag och inspirerades ofta av recensionerna i morgontidningen, men nu har jag hittat en annan väg för att finna vad jag tänker är god litteratur. Det är att söka via de små förlagen. En guldgruva är Nilssons förlag som ger ut europeisk (oftast) litteratur, erkända författare från Holland, Tyskland, Ungern, Italien bl a.

Den här gången har jag snubblat över två starkt berörande romaner av Dola de Jong, Åkern är världen och Trädet och vinrankan. Dola de Jong var en holländsk judinna som lyckades fly till USA via Tanger – Lissabon. Hon kom att arbeta som reporter och författarinna i USA i resten av sitt liv.

I Åkern är världen flyr ett ungt judiskt par med sin lille son genom Frankrike där de plockar upp 6 föräldralösa barn och tar dem med till Tanger för att därifrån försöka komma via Lissabon till Amerika. Romanen är inte otäckt otäck men den är stark och realistisk och du glömmer inte den här familjen i första taget.

I Trädet och vinrankan möter vi Bea och Erica som trots att de nyss träffat varandra bestämmer sig för att hyra en våning ihop i Amsterdam. Året är 1938 och nazisterna mullrar (så har jag nog skrivit förut). Det är lätt att sopa faran för nazisterna under mattan och personligare kärleksproblem får huvudrollen. En starkt liten roman där du får våndas ihop med Bea som är bokens berättare.

SparaSpara

Två pärlor av Tabucchi

Två pärlor av Tabucchi 

Rekviem – en hallucination och Till Isabel, en mandala är de senaste läsnjutningarna jag haft med Tabucchi. Låt dig inte förundras över det ”lilla” formatet, de två böckerna innehåller stor litteratur i min värld. Tabucchi vandrar ut och in mellan nutid och dåtid, ”verklighet”, fantasi, dröm eller någon annan dimension. Och vad händer med mig som läsare? Jag börjar själv minnas, få associationer som får människor som funnits i mitt liv att träda fram, ibland oroande, ibland med förvånad glädje.

Rekviem kan jag enklast beskriva som en dröm, en fantasi, hallucination kallar han det själv, kring minnen han har från Lissabon. En stad jag tror han tyckte mycket om. Själva boken utspelar sig under en varm sommardag. Nej, men det är i alla fall någon slags skelett, boken vandrar mellan nutid och dåtid, dröm och sommarvärme. Och så många små njutbara samtal han har.

Till Isabel då. Han har gett romanen undertiteln – en mandala. Och det är vad han bygger i sökandet efter Isabel. Och i en mandala kommer man till slut in till kärnan – ”Det är dags att åka hem, sa han, …. Han hukade sig ner och blåste på sanden. Cirkeln utplånades.” En dag kan man lämna saker bakom sig och gå vidare, tänker jag.

När Tabucchi själv skriver i slutordet: ””Frammana” – portugisiskans ‘evocar’, betyder att dra sig till minnes, att erinra sig. Ordet härrör från latinets ‘ex vocare’, det vill säga ”anrop” eller ”samtal”, och det är allmänt känt att minnet passerar genom våra sinnesorgan. Verkligheten, som kan uppfattas av våra sinnen långt innan den dechiffreras och bearbetas av våra intellektuella och psykologiska förmågor, denna verklighet kan återvända efter många år tack vare sinnena som fångar den: synen, hörseln, känseln, lukten och smaken. Den återvänder uppenbarligen inte som ”verklighetsprincip” utan genom vad vi levt, för att använda en term från psykoanalysen, alltså genom den sammansmältning och omfamning som vårt individuella Jag har utsatt den för, med andra ord, genom vårt individuella minne. Och speciellt litteraturen har förmågan att visa oss hur ett sinne kan vara en utlösande faktor för minnet, till den grad att det kan ge liv åt ett litterärt verk.…”

Två pärlor att luta sig tillbaka och läsnjuta av!

Blir du så sugen på att läsa mer av honom kan jag rekommendera Tiden åldras fort, noveller och Påstår Pereira. 

SparaSpara

SparaSpara

Mycket berörd

Mycket berörd

Mycket berörd blir jag av Anna Schulzes Kidnappningen – en släktberättelse.

En dag får Anna av kusiner flera lådor med dagböcker och fortsätter utifrån dem att försöka förstå varför hennes far som barn blir kidnappad av modern.

Jag kunde inte lägga Kidnappningen ifrån ifrån mig – den tangerade så mycket min egen barndom att jag var tvungen att prata om den igen till frukost. Dagen idag går i vemodets tecken. Minnen från mi egen barndom kommer fladdrande som fjärilar. Inte alltid färgglada och vackra. Men minnen som återigen kräver bearbetning.

En stark och berörande släktberättelse.

Två böcker om kändisar

Två böcker om kändisar.

Den första är Tidens larmen roman om Dimitrij Dmitrijevitj – Sjostakovitj, tonsättaren. Det är en till omfånget liten roman, men skarp och smärtsam om att leva och överleva i en diktatur.  Först synade makten mitt mod, sedan synade de min feghet, och kanske var det det faktum att de lät mig leva som gjorde att jag dog. Vem skulle orka ha det förhållandet till staten och landet man lever i. Mycket läsvärd.

Den andra är Familjen Mann av Tilmann Lahme. I denna biografi har Tilmann Lahme följt familjen Mann från 1922, då de två äldsta barnen är i tonåren och ger föräldrarna (nåja, främst modern) mycket bekymmer tills de alla är borta. Genom katastrofer, framgångar, flykt och emigration, äktenskap och understöd, tills de alla är döda. När jag läst Familjen Mann förstår jag verkligen var han fick alla uppslag till sina romaner. Förutom Buddenbrooks som lär vara hans ursprung och barndomshem. Jag tyckte Familjen Mann var intressant från första till sista sidan. Buddenbrooks och Klaus Manns självbiografi står nu på läslistan.

Läsexilen över!

Läsexilen över!

Tolv veckors läsexil! En hel evighet för en läsare. Det har varig en övning i både ödmjukhet och tålamod. Och en djup insikt om att åldrandet är inte kul!.

Däremot har jag tränat mig på att lyssna på böcker! När man får synproblem får man på biblioteket ta del av ett system som heter Daisy – för synskadade. Där finns i princip alla romaner som ges ut i Sverige.  Det intressanta var att det är inte samma inläsning som seende lyssnar på, duktiga skådespelare t ex. Här är det inläsare och det är inte alltid jag tycker att de läser med inlevelse. Förvånande och lite torftigt. Jag kommer inte att skriva om varje CD jag lyssnat på.

Det har krävt sin kvinna att lära sig lyssna – helt plötsligt har jag tänkte på något annat, sett något, slumrat till – fått backa eller – äsch det får vara.

Först ut var Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy (hon som skrev De små tingens gud. Den handlar om det moderna Indien utifrån konflikten i Kashmir. (”Men vänta nu, är den hon läser om nu en man eller en kvinna? Har personen varit med förut? Den här romanen kräver att man kan gå tillbaka då personerna inte heter Per och Lisa).

En häst går in på en bar av David Grossman, inläst av Anders Palm är absolut en läsvärd roman. Där gjorde Anders Palm ett bra jobb. En åldrad stand-up komiker vrider sin föreställning till att handla om honom själv och hans liv (vi befinner oss i Israel). Publiken vet inte hur de ska hantera det han säger och Grossman lyckas göra mig både oroad, beklämd och generad å komikerns vägnar. Skickligt.

Den absolut bästa av böckerna jag lyssnat på var Den svavelgula himlen av Kjell Westö, inläst av Tom Wentzel. Den utspelar sig i Helsingfors i nutid. En äldre författare ser tillbaka på sin ungdom och sitt liv i relation till sina vänner. Uppläsare pratade finlandssvenska och ”var” verkligen författaren. En njutning att lyssna på.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen får som roman inte godkänt av mig.Två kvinnor har sällskap på flykt i ett krigshärjat Europa. De känner inte varandra och vill inte lära känna varandra – och det får inte vi heller. Romanen är utifrån den åldrande Nathalies perspektiv. Hon sitter i nuet i Norge och minns. Strukturen höll inte. De blev inga människor, utan öden.

Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling. Intressant att se människan bakom allt han åstadkom. Hans fru måste varit en ängel med nerver av stål.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Ja, fantasy är ju inte min grej, så det blev lite för mycket riddare och drakar för mig. En drake har med sin andedräkt gjort att människorna tappat minnet. Draken ska dödas så människan får minnet tillbaka, men vill vi minnas allt? Vilka blir konsekvenserna av att vi minns?  Enligt Ishiguro hämnd och oförsonlighet! Innehåller det mest sagolika stycke om att dö som jag har lyssnat på/läst.

SparaSpara

Kortare berättelser i vintermörkret

Kortare berättelser i vintermörkret

Jag har läst 4 x Jenny Erpenbeck och (ska erkännas) bara delar av Kazuo Ishiguros Nocturner. Less is more stämmer allra mest hos Jenny Erpenbeck som kan vandra in i den funktionsnedsatta (eller är hon djupt traumatiserad?), sen den åldrade kvinnan och så barnet som lär sig tala. Och alla har de sina alldeles egna språk. Och jag är där. Den sista korta romanen heter Hemsökelse och där är ett hus i forna DDR ”huvudpersonen”. Med sitt personliga språk. Jenny Erpenbeck är oerhört stimulerande att läsa, och ibland hisnar jag, ibland får jag hoppa över  stycken för det är så otäckt realistiskt och det vill jag inte ta del av. Vissa saker vill jag inte veta i detalj. Hon delar med sig av erfarenheter från att ha levt i DDR.

Nocturner består av fem berättelser där musik är en viktig beståndsdel, men också människors oförmåga att kommunicera med varandra. Att välja att glömma, förtränga, inte lyssna på eller söka varandra. Men de beter sig för likadant personerna i de tre texter jag läst. Jag blir en betraktare på distans, som egentligen aldrig berörs.

Semesterlitteratur

Semesterlitteratur

En utomordentligt härlig känsla att trolla bort en novembervecka för att sedan komma hem till lussekatter och jullängtan.

Två tänkvärda böcker att smälta, inte sluka, har jag avnjutit. Theodor Kallifatides, Ännu ett liv – om att åldras, att förlora det som betyder mycket och hitta en ny infallsvinkel och Antonio Tabucchi, Tiden åldras fort, nio berättelser, om möten, våra minnen och hur omöjligt det är att dela dem med någon annan. Varje berättelse gav något nytt att tänka kring. Två mästerverk att fundera på, samtala om på långa promenader längs stranden och att bara njuta av. Riktigt bra litteratur. Tabucchi fjäderlätt och knivskarp, Kallifatides klarsynt, utlämnande med en lakonisk humor.

Ja, och så lite tyskläxa också – om den lilla kaninen som absolut inte kunde somna.

SparaSpara