Läsexilen över!

Läsexilen över!

Tolv veckors läsexil! En hel evighet för en läsare. Det har varig en övning i både ödmjukhet och tålamod. Och en djup insikt om att åldrandet är inte kul!.

Däremot har jag tränat mig på att lyssna på böcker! När man får synproblem får man på biblioteket ta del av ett system som heter Daisy – för synskadade. Där finns i princip alla romaner som ges ut i Sverige.  Det intressanta var att det är inte samma inläsning som seende lyssnar på, duktiga skådespelare t ex. Här är det inläsare och det är inte alltid jag tycker att de läser med inlevelse. Förvånande och lite torftigt. Jag kommer inte att skriva om varje CD jag lyssnat på.

Det har krävt sin kvinna att lära sig lyssna – helt plötsligt har jag tänkte på något annat, sett något, slumrat till – fått backa eller – äsch det får vara.

Först ut var Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy (hon som skrev De små tingens gud. Den handlar om det moderna Indien utifrån konflikten i Kashmir. (”Men vänta nu, är den hon läser om nu en man eller en kvinna? Har personen varit med förut? Den här romanen kräver att man kan gå tillbaka då personerna inte heter Per och Lisa).

En häst går in på en bar av David Grossman, inläst av Anders Palm är absolut en läsvärd roman. Där gjorde Anders Palm ett bra jobb. En åldrad stand-up komiker vrider sin föreställning till att handla om honom själv och hans liv (vi befinner oss i Israel). Publiken vet inte hur de ska hantera det han säger och Grossman lyckas göra mig både oroad, beklämd och generad å komikerns vägnar. Skickligt.

Den absolut bästa av böckerna jag lyssnat på var Den svavelgula himlen av Kjell Westö, inläst av Tom Wentzel. Den utspelar sig i Helsingfors i nutid. En äldre författare ser tillbaka på sin ungdom och sitt liv i relation till sina vänner. Uppläsare pratade finlandssvenska och ”var” verkligen författaren. En njutning att lyssna på.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen får som roman inte godkänt av mig.Två kvinnor har sällskap på flykt i ett krigshärjat Europa. De känner inte varandra och vill inte lära känna varandra – och det får inte vi heller. Romanen är utifrån den åldrande Nathalies perspektiv. Hon sitter i nuet i Norge och minns. Strukturen höll inte. De blev inga människor, utan öden.

Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling. Intressant att se människan bakom allt han åstadkom. Hans fru måste varit en ängel med nerver av stål.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Ja, fantasy är ju inte min grej, så det blev lite för mycket riddare och drakar för mig. En drake har med sin andedräkt gjort att människorna tappat minnet. Draken ska dödas så människan får minnet tillbaka, men vill vi minnas allt? Vilka blir konsekvenserna av att vi minns?  Enligt Ishiguro hämnd och oförsonlighet! Innehåller det mest sagolika stycke om att dö som jag har lyssnat på/läst.

SparaSpara

Kortare berättelser i vintermörkret

Kortare berättelser i vintermörkret

Jag har läst 4 x Jenny Erpenbeck och (ska erkännas) bara delar av Kazuo Ishiguros Nocturner. Less is more stämmer allra mest hos Jenny Erpenbeck som kan vandra in i den funktionsnedsatta (eller är hon djupt traumatiserad?), sen den åldrade kvinnan och så barnet som lär sig tala. Och alla har de sina alldeles egna språk. Och jag är där. Den sista korta romanen heter Hemsökelse och där är ett hus i forna DDR ”huvudpersonen”. Med sitt personliga språk. Jenny Erpenbeck är oerhört stimulerande att läsa, och ibland hisnar jag, ibland får jag hoppa över  stycken för det är så otäckt realistiskt och det vill jag inte ta del av. Vissa saker vill jag inte veta i detalj. Hon delar med sig av erfarenheter från att ha levt i DDR.

Nocturner består av fem berättelser där musik är en viktig beståndsdel, men också människors oförmåga att kommunicera med varandra. Att välja att glömma, förtränga, inte lyssna på eller söka varandra. Men de beter sig för likadant personerna i de tre texter jag läst. Jag blir en betraktare på distans, som egentligen aldrig berörs.

Semesterlitteratur

Semesterlitteratur

En utomordentligt härlig känsla att trolla bort en novembervecka för att sedan komma hem till lussekatter och jullängtan.

Två tänkvärda böcker att smälta, inte sluka, har jag avnjutit. Theodor Kallifatides, Ännu ett liv – om att åldras, att förlora det som betyder mycket och hitta en ny infallsvinkel och Antonio Tabucchi, Tiden åldras fort, nio berättelser, om möten, våra minnen och hur omöjligt det är att dela dem med någon annan. Varje berättelse gav något nytt att tänka kring. Två mästerverk att fundera på, samtala om på långa promenader längs stranden och att bara njuta av. Riktigt bra litteratur. Tabucchi fjäderlätt och knivskarp, Kallifatides klarsynt, utlämnande med en lakonisk humor.

Ja, och så lite tyskläxa också – om den lilla kaninen som absolut inte kunde somna.

SparaSpara

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona-läsning – en pärla och ett viktigt dokument

AllHelgona – ofta stilla höst i Skåne, hälften av löven kvar på träden och den underbara doften av djup natur. Nu går allt snart till vila. Vi besvärjer med ljuständning på kyrkogården och monster på altan. Och god läsning uppkrupen i soffan.

Köpte på förra bokmässan Körsbärslandet av Dörte Hansen – Vilken pärla! Här är det inte handlingen, historien som berättas, som är det som fångar. Det är hennes torra och lakoniska humor och skarpa iakttagelser av oss människor. Av dem som sviker, sviks, blir kvar, inte vågar släppa in och inte känner in. Jag lovar dig en njutningsfull läsning.

Växelvis har jag också läst Mitt Iran av Nobels Fredspristagare 2003, Shirin Ebadi. Ett viktigt dokument för att få insikt i kvinnors situation i Iran sedan shahen störtades. Mer en redogörelse än en litterär prestation.

Avdelningen otäcka böcker – Den underjordiska järnvägen

Avdelningen otäcka böcker

I avdelningen hemska böcker står Den underjordiska järnvägen i en klass för sig. Jämte Jonathan Littells De välvilliga är den det hemskaste jag läst. Jag led; av den raffinerade tortyr Colson Whitehead beskrev så detaljerat, av de olika lång- och plågsamma sätt en vit slavägare sakta dödade en svart slav som han av någon anledning var missnöjd med. Jag våndades när slavägaren bjöd hem andra vita för att bevittna en långsam avrättning under god mat och dryck, stoj och glam. Efter 100 sidor var jag när att lägga den ifrån mig. Då rymde Cora, den unga svarta slavkvinnan och romanen tog en annan och mer ”äventyrlig” vändning. Hon är oförtröttligt jagad av slavjägare som hennes ägare, i blind vrede har anlitat. Mitt hjärta bultade ofta fort. Colson Whitehead skriver mycket utförligt om hur svarta behandlades i delstat efter delstat. Någonstans är svarta fria, fast ändå inte. Och det är så starkt, den totala diskrimineringen, som en svart person aldrig kommer ifrån. Det vittnade även Mellan världen och mig om. Fast den rör sig bara i nutid.

Lissabon – Fernando Pessoas hemstad

Lissabon – Fernando Pessoas hemstad

Inför en vistelse i Lissabon, Fernando Pessoas hemstad, läste jag Djävulens timma och En stoikers fostran, 2 noveller som gav mig en känsla för vem Pessoa kan ha varit. En grubblande, narcissistisk och rätt förkrympt och tvångsmässig människa. Helt fångad i sig själv och det han skrev. Statyn över Pessoa är så mitt i prick en staty kan bli.  Lissabon av idag däremot är en vänlig, gyttrig, välmående och än så länge genuin och pittoresk huvudstad. EU har säkert betytt mycket. Vi mötte inte mycket av det tunga, depressiva, mörka jag känt hos portugiska författare som Pessoa och José Saramago tidigare.

Vi var där några soliga sommardagar i oktober, lyssnade på fado och musik ifrån Cap Verde, åt gott och mötte många unga vänliga, engelsktalande människor.

SparaSpara

Tankar kring samtal 15 i Bokcirkeln – Merkel och Plejel

Tankar kring samtal 15 i Bokcirkeln – Merkel och Plejel

Till detta tillfälle läste vi Angela Merkel av Stefan Kornelius och Doften av en man av Agneta Plejel.

Vi började med den utmärkta biografin över Angela Merkel. Stefan Kornelius har följt henne sedan 1989 och skrivit en respekt- och kärleksfull bok. Han har beskrivit hennes uppväxt och liv i Östtyskland tills muren föll och sedan följt henne vidare in i politiken till nutid. Han har beskrivit styrkor och tillkortakommande, hennes oerhörda noggrannhet, att alltid vara påläst, leva sina egna värderingar och genom kompromisser och uthållighet nå sina mål. Hur hon, som kärnfysiker, efter Fukushima fattade beslutet att Tyskland skulle avveckla kärnkraften. Hur hon vacklade i flykting”invasionen” – Wir schaffen das – Vi fixar det!. Intressant var också hennes starka integritet och förmåga att skilja på sak och person. En människa i vår tid att beundra.

Så kom vi då till Doften av en man av Agneta Plejel och undrade samfällt om detta var en biografi eller en roman?? På framsidan står det att det är en biografi – hon har skrivit den själv – och Varför? undrade vi. Att som eftermäle tala om att man ingenting fattade, men gick i säng med eller skapade relation med ”den som ville” (så kändes det till slut) är ett pinsamt och purilt porträtt. En av oss, som kom som generationen efter Plejel, Moberg och övriga på barrikaderna, kände sig lurad. Så de hade bara klättrat via att häfta sig vid män, fastän de sa att kvinnor skulle vara fria, inte föda barn, inte gå med på underdåniga relationer, utan ha makten själva som feminister.  Pinsamt, Agneta Plejel, var vi alla överens om.

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Trivsamma Tove Jansson

Trivsamma Tove Jansson

Har precis lagt ifrån mig Bulevarden och andra texter. Innehåller ej tidigare publicerade noveller och kortare texter av Tove Janssons hand. Från ungdomen till åldrad, etablerad författare. Om vitt skilda ämnen, men alltid med en ömsint ton inför människan som försöker hantera sig själv och sina tillkortakommanden. Och jag njuter som alltid av henne och de finlandssvenska orden som ger texten en Tove Jansson-klang. På något sätt får hon mig att känna mig innesluten i en mänsklig tolerans. Som om det verkligen finns en muminmamma. Så Bulevarden blir ytterligare en bok av Tove Jansson som jag kommer att ta fram när det är grått och trist och tröst behövs.

Weekend i Budapest

Weekend i Budapest

1 timme och 45 min – en tunn bok i varje riktning, för inte läser man på plats! Borde ha lärt mig att en tunn bok inte är detsamma som en lättläst bok!  På utresan läser jag Tankar om den lyckade dagen av Peter Handke. Att jag valt den essän beror på en recension i SvD. ”Få författare i Peter Handkes generation torde ha haft ett större inflytande på andra författare, just för hans sätt att bedriva självgranskning utan att bli som en psykolog. Det är iakttagandet som räknas, inte själslivet eller inlevelsen.” Det jag tar med mig till författarnas stad är en insikt om vad som kan beskrivas som ”lyckad”.  (Det är intressant hur han provar verb  – som han delar med sig för att hitta sin rätta känsla.).

En dag går vi förbi Kertész Utca – och jag känner att jag får nog läsa om Mannen utan öde av Imre Kertész nu när jag gått omkring i det som var gettot, sett stadion som var uppsamlingsplatsen och det gripande monumentet vid Donau.  – Som också får mig att tänka på Dagar vid Donau av Christer Enander.

Budapest berör.

Ett söndagsflyg hem läser jag Genomskinliga ting av Vladimir Nabokov. Också inspirerad av SvD.”En Nabokov-roman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.

Detsamma kan sägas om ”Genomskinliga ting” från 1972, som Nabokov skrev mot slutet av sitt liv i Schweiz. Det senare är också berättelsens geografiska gravitationspunkt, dit den fyrtioårige före detta förläggaren Hugh Person anländer i romanens början. Men lika mycket för att anträda en resa i tiden: till sitt första besök i landet tillsammans med fadern, arton år tidigare, och framför allt till det andra besöket då han som 32-åring skulle möta sin blivande hustru. Tiden liksom minnet bildar således centrala teman i ”Genomskinliga ting”.

Det finns inte utrymme här att gå in på detaljer, men liksom i ”Förtvivlan” kommer begär och brott att fungera som drivmedel för intrigen. Men inte minst är det språket och själva sättet att berätta – dess eget begär och drömliv – som utgör en energikälla; allt från uppsluppna ordlekar till träffsäkra metaforer till svindlande meningar och oväntade sidobelysningar på vad som skildras bidrar till komplexiteten. Det är ett nöje att läsa. Ett nöje som bara berikas av att upprepas.

Och det är dessa njutbara, expansiva och ständigt förnyande omläsningar – en helt annan kvantifiering än räknandet av ord – som gör Nabokov till en omistlig klassiker.”

Om båda de korta romanerna kan sägas att de – som Budapest – behöver fler resor.