Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Att inte kunna ta in tecknen i sin samtid

Så har jag då äntligen läst ut Oppermanns av Lion Feuchtwanger. Gång efter annan har jag låtit någon annan bok komma emellan. Och jag vet precis vad det beror på; min vånda och ångest över att de inte förstår allvaret och ser tecknen på vad som händer i Tyskland 1933.  De blir förödmjukade, böjer sig, lismar i rädsla och kan inte tro att de som goda tyskar ska bli behandlade som något annat heller – tills Kristallnatten 1938 – då rämnar deras sedan generationer uppbyggda liv som tyskar – och de blir judesvin. Och jag lider, jag kan ju inte varna dem. ”Vi judar håller alltid ihop”. Men det hjälper inte.

Oppermanns är, tillsammans med De välvilligaMannen utan öde och Natt i Lissabon de starkaste böckerna kring andra världskriget jag läst. 

Trivsamma Tove Jansson

Trivsamma Tove Jansson

Har precis lagt ifrån mig Bulevarden och andra texter. Innehåller ej tidigare publicerade noveller och kortare texter av Tove Janssons hand. Från ungdomen till åldrad, etablerad författare. Om vitt skilda ämnen, men alltid med en ömsint ton inför människan som försöker hantera sig själv och sina tillkortakommanden. Och jag njuter som alltid av henne och de finlandssvenska orden som ger texten en Tove Jansson-klang. På något sätt får hon mig att känna mig innesluten i en mänsklig tolerans. Som om det verkligen finns en muminmamma. Så Bulevarden blir ytterligare en bok av Tove Jansson som jag kommer att ta fram när det är grått och trist och tröst behövs.

Weekend i Budapest

Weekend i Budapest

1 timme och 45 min – en tunn bok i varje riktning, för inte läser man på plats! Borde ha lärt mig att en tunn bok inte är detsamma som en lättläst bok!  På utresan läser jag Tankar om den lyckade dagen av Peter Handke. Att jag valt den essän beror på en recension i SvD. ”Få författare i Peter Handkes generation torde ha haft ett större inflytande på andra författare, just för hans sätt att bedriva självgranskning utan att bli som en psykolog. Det är iakttagandet som räknas, inte själslivet eller inlevelsen.” Det jag tar med mig till författarnas stad är en insikt om vad som kan beskrivas som ”lyckad”.  (Det är intressant hur han provar verb  – som han delar med sig för att hitta sin rätta känsla.).

En dag går vi förbi Kertész Utca – och jag känner att jag får nog läsa om Mannen utan öde av Imre Kertész nu när jag gått omkring i det som var gettot, sett stadion som var uppsamlingsplatsen och det gripande monumentet vid Donau.  – Som också får mig att tänka på Dagar vid Donau av Christer Enander.

Budapest berör.

Ett söndagsflyg hem läser jag Genomskinliga ting av Vladimir Nabokov. Också inspirerad av SvD.”En Nabokov-roman är inte en mängd. Den är en sinnrikt komponerad språkvärld med viss täthet och energi. Detta blir man påmind om i de två nyöversatta och just utgivna romanerna ”Förtvivlan” och ”Genomskinliga ting”. I bägge fallen är det Aris Fioretos som med vidöppna öron och ögon och glimrande uppfinningsrikedom lotsat Nabokovs ord och meningar från ett engelskt till ett svenskspråkigt landskap. Och i bägge fallen blir man inbjuden till en oroande läserfarenhet som rubbar förväntningarna på berättelser och karaktärer och med subtila penndrag ritar om de gängse mönstren för romaner.

Detsamma kan sägas om ”Genomskinliga ting” från 1972, som Nabokov skrev mot slutet av sitt liv i Schweiz. Det senare är också berättelsens geografiska gravitationspunkt, dit den fyrtioårige före detta förläggaren Hugh Person anländer i romanens början. Men lika mycket för att anträda en resa i tiden: till sitt första besök i landet tillsammans med fadern, arton år tidigare, och framför allt till det andra besöket då han som 32-åring skulle möta sin blivande hustru. Tiden liksom minnet bildar således centrala teman i ”Genomskinliga ting”.

Det finns inte utrymme här att gå in på detaljer, men liksom i ”Förtvivlan” kommer begär och brott att fungera som drivmedel för intrigen. Men inte minst är det språket och själva sättet att berätta – dess eget begär och drömliv – som utgör en energikälla; allt från uppsluppna ordlekar till träffsäkra metaforer till svindlande meningar och oväntade sidobelysningar på vad som skildras bidrar till komplexiteten. Det är ett nöje att läsa. Ett nöje som bara berikas av att upprepas.

Och det är dessa njutbara, expansiva och ständigt förnyande omläsningar – en helt annan kvantifiering än räknandet av ord – som gör Nabokov till en omistlig klassiker.”

Om båda de korta romanerna kan sägas att de – som Budapest – behöver fler resor.

Vänskap verkar må bäst i öppna landskap.

Vänskap verkar må bäst i öppna landskap.

I Från ett cafébord i Paris filosoferar Owe Wikström om vänskap, tristess och samtalets nyanser. Hur uppstår vänskap? Vad har den för fundament? Vad karaktäriserar den? När upphör den? Hur tillåter vi oss idag att vara vänner? Hur för vi samtal? När känner vi gemenskap med andra? Dessa och många fler frågor väcks till liv hos mig när jag läser Från ett cafébord i Paris. Owe Wikström åker tillbaka till studentårens Paris för att genom café- och Parisliv skriva denna bok.  En passage jag tyckte var mycket intressant tangerar mitt bloggskrivande:

Sid 88 ”Sådant (med vänner/bokcirklar etc, Karins anm) bokprat hindrar inte att det också är viktigt att umgås med romanfigurer i sitt eget inre för att på så sätt bevara sin läsupplevelse för sig själv, att inte spä ut den med ord. Risken är annars att den trivialiseras. Att ibland inte torgföra vissa bokupplevelser respekterar läsupplevelsens integritet. Den som ruvar på en hemlighet bär på en laddad kraft. Därför kanske inte allt ska benämnas.” För mig blir det alltid en balansgång mellan vad som lockar och vad jag vill berätta för att du ska få din upplevelse av boken jag skriver om.

SparaSpara

En resa i min minnesbank – Kläderna, Noveller, Inger Edelfeldt

En resa i min minnesbank  – Kläderna, Noveller, Inger Edelfeldt

Inger Edelfeldts senaste bok är novellsamlingen Kläderna. 10 noveller där ett plagg, flera, eller många, har en central plats, väcker minnen eller sorg, återkallar känslor av njutning, skam eller vrede. Det intressanta var att nu dagarna efter att jag avslutat boken kommer minnen om plagg, en väska, människorna förknippade med situationerna ur mitt glömda arkiv. Så från de flesta av novellerna hittade jag minnen även om plaggen inte längre finns kvar. En resa i min minnesbank. Absolut läsvärd.

SparaSpara

SparaSpara

Gripande fortsättning

Gripande fortsättning

I Goodbye Bukarest fortsätter Astrid Seeberg sitt sökande efter familjemedlemmar i Tyskland. Den är minst lika gripande som Nästa år i Berlin, den första.

När Astrid blir vuxen flyttar hon från Tyskland och den splittrade familjen. Kvar i Tyskland har hon sin mor som sörjer sin bror, Bruno, som var pilot under 2:a världskriget och aldrig kom tillbaka. Efter moderns död visar det sig finnas information om att han kanske inte alls dog. Goodbye Bukarest handlar om Astrids sökande. Hon har samma finstämda språk i den här boken. Det är ofta suddigt att läsa och återigen gör det ont i hjärtat när jag läser om den smärta, skräck och förnedring människor i krig blir utsatta för. Mycket läsvärd!

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Bokcirkelns ”efter sommaren” samtal, 14

Det här är mera mina tankar och reflexioner än en sammanfattning av våra tankegångar.

Efter ett ooäändligt sommarlov ses vi igen med tre maffiga sommarböcker; Strändernas svall av Eyvind Johnson, Paradistorg av Ulla Isaksson och Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil.

Paradistorg är namnet på ett sommarställe i Stockholms skärgård där familjen alltid tillbringat somrarna. Det ägs numera av äldsta dottern, Katha, frånskild med en vuxen dotter. Katha fullföljer traditionen och där tillbringar åldrade föräldrar, hennes gifta bror med familj och en väninna, med son, till dottern varje sommar. Det pyser och has synpunkter, granskas och värderas. Var och en i sin värld, utan att egentligen se varandra, . Det knakar, det brister.  Vår mesta diskussion kring romanen handlar om Katha, som likt en Florence Nightingale ska gå runt och ordna så alla har det bra, men aldrig själv tar sin egen plats. Är det inte alltid någon som måste offra sig och ta den rollen?

I Babel tar man så upp Paradistorg som en roman som ruskat om i Sverige. När den  kom ut 1973 blev Ulla Isaksson hårt kritiserad av feministerna som slogs för rätten till arbete, karriär och dagis. Man kritiserade henne för att hon motarbetade kvinnorna i deras frigörelse och tolkade romanen som att hon ansåg att kvinnan skulle vara hemma och ta hand om barnen när de var små. Det Ulla Isaksson ville visa på var konsekvenserna av hur det blir när ingen i en familj har tid med barnen. Framsynt kan man säga idag.

Strändernas svall så. Eyvind Johnson har en mycket personlig stil. Han skapar egna substantiv, njutningsfyllt tycker jag; ”gråtsväljande minnessnuddningar”, ”manslusta” till exempel. Han upprepar och klär på så vis på den har pratar om. Högtravande, pompöst tyckte någon av oss. De grekiska männens inställning till kvinnor blev också föremål för diskussion. Det mest spännande i romanen är Eyvind Johnson djupa kunskaper om människan – återvändandet. Hur svårt det är efter 20 år; – vem är jag nu? – vad är hemma nu? – vem är du nu? – hur ska jag leva nu? Och dörren slog igen kring deras öde. Deras insikter berörde mig mycket starkt.

Mannen utan egenskaper 1(4) av Robert Musil var det bara jag som läst, så den får vi prata om en annan gång.

 

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

”Du kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger”

Denna september 2017 läser jag romaner om ett evigt tema; att söka det som inte längre finns antingen den gäller en känsla av hemvist, en försvunnen fader, ett fosterland man lämnade för 20 år sedan eller aldrig varit i, trots starka känslor av rötter med det. Förra inlägget handlade om Vända hem  av Yaa Gyasi. En ghananesisk släktkrönika över flera århundraden. Den slutar i nutid då en ättling åker tillbaka för att ge sig själv rötter. Att återvända av Hisham Matar skär djupare in i mig. Den klassas som biografi på biblioteket och handlar om Hishams sökande efter sin far, Jaballa Matar, en hög militär och diplomat i opposition till Kadaffi. Jaballa kidnappas i Kairo och förs till ett av Iraks med ökande fängelser, varifrån livstecknen så småningom upphör. Ingen vill berätta vad som hänt, ingen. Hisham skriver om sin 25 åriga kamp för att få visshet om vad som hände hans far. ”Man låter en människa försvinna, inte bara för att tysta honom utan också för att försvaga sinnena hos dem som blir kvar, för att fördärva deras själar och begränsa deras tankar. När Gadaffi tog min far ifrån mig, satte han mig i ett rum som inte var mycket större än den cell där far satt.”

Jag får också en lektion i Iraks historia, om kung Idris, Italiens ockupation, samt Gadaffis maktövertagande. Det är smärtsam läsning. Bra skriven. Absolut läsvärd!

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

En riktigt fin debutroman av Yaa Gyasi

Jag har precis avslutat Vända hem av Yaa Gyasi. En släktkrönika som börjar i slavhandelns Ghana i slutet av 1700-talet och slutar i dagens moderna USA. En roman som speglar de svartas livsvillkor under britternas styre i Ghana, i slavägarnas våld i Södern, som fria men alltid underlägsna de vita i det moderna Amerika, marginaliserade och ständigt utsatta för diskriminering och mobbning. Yaa Gyasi är så äkta i sitt berättande att det går inte att värja sig. Och hon speglar både den gamla stamvärlden med sitt synsätt och den moderna känslan av ständigt utanförskap. Att aldrig vara hemma. Läs den!

Augustiläsning

Augustiläsning

Alla mina glasögon har rätt styrka, det skymmer tidigare, grönsakerna mognar på Plätten och jag återvänder med njutning till min läshörna.

Först ut är Mödrarnas söndag av Graham Swift. I en artikel i SvD beskriven som ”utspelar sig under en enda eftermiddag men rymmer berättelsen om ett helt liv.”  Den nu 90-åriga författarinnan ser tillbaka på en söndag 1924, Mödrarnas dag, en söndag då mor skulle hyllas. Den dagen tar hennes liv en ny vändning och hon väljer att gå vidare.

Jag kan inte låta bli citat till ur recensionen/intervjun. ” ”Mödrarnas söndag” handlar till stor del om att demonstrera hur mycket av livet som är ett mysterium. Vi har en tendens att vilja förklara vår omvärld, men seriös litteratur visar i stället på sakernas komplexitet. Det står i kontrast mot de falska historier som skapas av politiker eller reklammakare. Skönlitteraturen kan svepa sådant åt sidan och säga: livet är så här, djupt mystiskt och komplext. Och i det finns glädjen i att leva, säger Graham Swift.”

Läs och njut!

Sedan The Franks av Edward James. I mitt livs ”bokflod” har jag då och då stött på ”den merovingiska kungaätten”. Merovinger, vilket underbart ord. Någonstans, någon gång får jag höra att Napoleon var besatt av bin, som symbol för en gammal fransk framgångsrik kung av merovingisk ätt. Se där! Kungen hette Childerik och man fann de gyllene bina i hans grav i belgiska Tournai.

Det här citatet kommer från Populär Historia, 27 september 2004 av Ulla Britta Ramklint. Det handlar om Napoleons kröning till kejsare.  ”Färdigt för entré alltså, men om Napoleon saknade någon talang som teatermänniska, så var det som kostymör. Han hade nu svept sig i en omöjlig ensemble av purpurröd sammetsrock broderad med gyllene bin, det hela toppat av en slokhatt med strutsplymer. Temat var bin; det kejserliga emblemet skulle innehålla bin, och Joséphine, med vilken kejsaren de senaste veckorna hade haft våldsamma gräl, var också bi-broderad på en vit satinklänning, och överströdd med diamanter.

Detta var bakgrunden till att jag ville läsa om frankerna (varav merovingerna var en ätt), en av de germanska stammarna som höll till norr och väster om det romerska riket. I romerska skrifter dyker de upp på 300-talet som barbarerna som i stammar ägnar sig åt gerillakrigföring mot det romerska riket fram till dess fall. De är mäktiga frankerna, inte bara genom död och erövring. En kungadotter gifter sig med östgoternas kung, Theoderik den store. En kung ser till att frankerna blir katoliker (i mitten på 400-talet). Att jag hittade The Franks är tack vare Tore Janssons bok Germanerna, som jag skrivit om tidigare. Nu har jag en lite klarare bild av Europa innan Karl Martell, Pippin den lille och Karl den Store kliver upp på scenen.