Riddaren av den sorgliga skepnaden, av Cervantes

Riddaren av den sorgliga skepnaden – Den snillrike riddaren Don Quijote av La Mancha av Miguel de Cervantes.

Lätt fördomsfull och oförstående inför Bokcirkelns val av sommarbok har jag nu baxat mig igenom HELA!. Växelvis har jag lyssnat och växelvis läst – 911 sidor, bara själva romanen.

Romanen om Don Quijote började Cervantes skriva på 1597 när han satt i fängelse. Del 1 publicerades 1604. 10 år senare, 1614 och två år innan hans död, utkommer den andra delen.

Så hur har en 400 år gammal roman om en riddare som drar omkring och slåss mot väderkvarnar, vinsäckar, dockteatrar och annat absurt blivit och är en klassiker? För att den inte handlar om en plåtniklas och hans väpnare utan om hur dana vi människor är mot varanda, hur vi spelar med i andras spel i högsta egoism och för egen glädje och tillfredställelse. Kryddad med intellektuella, livsvisa och kvicka dialoger mellan Don Quijote och hans Sancho Panza.  En njutning dessutom att läsa/lyssna på Jens Nordenhöks översättning. Riktigt trist att den är slut!

Du kan också läsa Don Quijote som en nutidsroman och sätta in en nu högst levande amerikansk person i Don Quijotes sadel – alla spelar med!.

Sid 862 ”-Ack herre! sade Don Antonio. Himlen förlåte er för ert tilltag att försöka göra den lustigaste dåren världen har skådat förståndig igen! Förstår ni inte, min herre, att nyttan med att göra Don Quijote förnuftig igen inte kan jämföras med det nöje han skänker oss alla med sina galenskaper?”