Två pärlor av Tabucchi

Två pärlor av Tabucchi 

Rekviem – en hallucination och Till Isabel, en mandala är de senaste läsnjutningarna jag haft med Tabucchi. Låt dig inte förundras över det ”lilla” formatet, de två böckerna innehåller stor litteratur i min värld. Tabucchi vandrar ut och in mellan nutid och dåtid, ”verklighet”, fantasi, dröm eller någon annan dimension. Och vad händer med mig som läsare? Jag börjar själv minnas, få associationer som får människor som funnits i mitt liv att träda fram, ibland oroande, ibland med förvånad glädje.

Rekviem kan jag enklast beskriva som en dröm, en fantasi, hallucination kallar han det själv, kring minnen han har från Lissabon. En stad jag tror han tyckte mycket om. Själva boken utspelar sig under en varm sommardag. Nej, men det är i alla fall någon slags skelett, boken vandrar mellan nutid och dåtid, dröm och sommarvärme. Och så många små njutbara samtal han har.

Till Isabel då. Han har gett romanen undertiteln – en mandala. Och det är vad han bygger i sökandet efter Isabel. Och i en mandala kommer man till slut in till kärnan – ”Det är dags att åka hem, sa han, …. Han hukade sig ner och blåste på sanden. Cirkeln utplånades.” En dag kan man lämna saker bakom sig och gå vidare, tänker jag.

När Tabucchi själv skriver i slutordet: ””Frammana” – portugisiskans ‘evocar’, betyder att dra sig till minnes, att erinra sig. Ordet härrör från latinets ‘ex vocare’, det vill säga ”anrop” eller ”samtal”, och det är allmänt känt att minnet passerar genom våra sinnesorgan. Verkligheten, som kan uppfattas av våra sinnen långt innan den dechiffreras och bearbetas av våra intellektuella och psykologiska förmågor, denna verklighet kan återvända efter många år tack vare sinnena som fångar den: synen, hörseln, känseln, lukten och smaken. Den återvänder uppenbarligen inte som ”verklighetsprincip” utan genom vad vi levt, för att använda en term från psykoanalysen, alltså genom den sammansmältning och omfamning som vårt individuella Jag har utsatt den för, med andra ord, genom vårt individuella minne. Och speciellt litteraturen har förmågan att visa oss hur ett sinne kan vara en utlösande faktor för minnet, till den grad att det kan ge liv åt ett litterärt verk.…”

Två pärlor att luta sig tillbaka och läsnjuta av!

Blir du så sugen på att läsa mer av honom kan jag rekommendera Tiden åldras fort, noveller och Påstår Pereira. 

SparaSpara

SparaSpara