Läsexilen över!

Läsexilen över!

Tolv veckors läsexil! En hel evighet för en läsare. Det har varig en övning i både ödmjukhet och tålamod. Och en djup insikt om att åldrandet är inte kul!.

Däremot har jag tränat mig på att lyssna på böcker! När man får synproblem får man på biblioteket ta del av ett system som heter Daisy – för synskadade. Där finns i princip alla romaner som ges ut i Sverige.  Det intressanta var att det är inte samma inläsning som seende lyssnar på, duktiga skådespelare t ex. Här är det inläsare och det är inte alltid jag tycker att de läser med inlevelse. Förvånande och lite torftigt. Jag kommer inte att skriva om varje CD jag lyssnat på.

Det har krävt sin kvinna att lära sig lyssna – helt plötsligt har jag tänkte på något annat, sett något, slumrat till – fått backa eller – äsch det får vara.

Först ut var Den yttersta lyckans ministerium av Arundhati Roy (hon som skrev De små tingens gud. Den handlar om det moderna Indien utifrån konflikten i Kashmir. (”Men vänta nu, är den hon läser om nu en man eller en kvinna? Har personen varit med förut? Den här romanen kräver att man kan gå tillbaka då personerna inte heter Per och Lisa).

En häst går in på en bar av David Grossman, inläst av Anders Palm är absolut en läsvärd roman. Där gjorde Anders Palm ett bra jobb. En åldrad stand-up komiker vrider sin föreställning till att handla om honom själv och hans liv (vi befinner oss i Israel). Publiken vet inte hur de ska hantera det han säger och Grossman lyckas göra mig både oroad, beklämd och generad å komikerns vägnar. Skickligt.

Den absolut bästa av böckerna jag lyssnat på var Den svavelgula himlen av Kjell Westö, inläst av Tom Wentzel. Den utspelar sig i Helsingfors i nutid. En äldre författare ser tillbaka på sin ungdom och sitt liv i relation till sina vänner. Uppläsare pratade finlandssvenska och ”var” verkligen författaren. En njutning att lyssna på.

Sidonie & Nathalie av Sigrid Combüchen får som roman inte godkänt av mig.Två kvinnor har sällskap på flykt i ett krigshärjat Europa. De känner inte varandra och vill inte lära känna varandra – och det får inte vi heller. Romanen är utifrån den åldrande Nathalies perspektiv. Hon sitter i nuet i Norge och minns. Strukturen höll inte. De blev inga människor, utan öden.

Hur jag lärde mig förstå världen av Hans Rosling. Intressant att se människan bakom allt han åstadkom. Hans fru måste varit en ängel med nerver av stål.

Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Ja, fantasy är ju inte min grej, så det blev lite för mycket riddare och drakar för mig. En drake har med sin andedräkt gjort att människorna tappat minnet. Draken ska dödas så människan får minnet tillbaka, men vill vi minnas allt? Vilka blir konsekvenserna av att vi minns?  Enligt Ishiguro hämnd och oförsonlighet! Innehåller det mest sagolika stycke om att dö som jag har lyssnat på/läst.

SparaSpara