Kortare berättelser i vintermörkret

Kortare berättelser i vintermörkret

Jag har läst 4 x Jenny Erpenbeck och (ska erkännas) bara delar av Kazuo Ishiguros Nocturner. Less is more stämmer allra mest hos Jenny Erpenbeck som kan vandra in i den funktionsnedsatta (eller är hon djupt traumatiserad?), sen den åldrade kvinnan och så barnet som lär sig tala. Och alla har de sina alldeles egna språk. Och jag är där. Den sista korta romanen heter Hemsökelse och där är ett hus i forna DDR ”huvudpersonen”. Med sitt personliga språk. Jenny Erpenbeck är oerhört stimulerande att läsa, och ibland hisnar jag, ibland får jag hoppa över  stycken för det är så otäckt realistiskt och det vill jag inte ta del av. Vissa saker vill jag inte veta i detalj. Hon delar med sig av erfarenheter från att ha levt i DDR.

Nocturner består av fem berättelser där musik är en viktig beståndsdel, men också människors oförmåga att kommunicera med varandra. Att välja att glömma, förtränga, inte lyssna på eller söka varandra. Men de beter sig för likadant personerna i de tre texter jag läst. Jag blir en betraktare på distans, som egentligen aldrig berörs.