Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Majgull Axelsson, Ditt liv och mitt

Redan vid Majgull Axelssons förra bok, Jag heter inte Miriam, skrev jag att personerna i den svenska familjen inte fick liv och varningsklockan borde ha ringt inför Ditt liv och mitt.  Ytterligare en varningsklocka borde jag hört när bibliotekarien säger ”ja, det är ju sommarlitteratur, som man kan ägna sig åt om man har tid”.

I Ditt liv och mitt möter vi en ytterst dysfunktionell familj någon gång på 1950-talet i Sverige. Tvillingflickan Märit har också en utvecklingsstörd lillebror, Lars.  Även mormor och morfar bor tillsammans med familjen. Det var inte lätt att ta hand om ett gravt utvecklingsstört barn, vård i modern bemärkelse fanns inte och om sådan erbjöds var det vanföreanstalter, där också Lars hamnar när modern hastigt dör.

Ditt liv och mitt handlar om hur Märit, snart 70, ser tillbaka och tvingar sig att bearbeta ett antal hemska minnen från sin barn- och ungdom.  Den borde varit smärtsam med tanke på dåtidens behandling av utvecklingsstörda, men också familjens katastrofala kommunikation, men det är som om det är Glad Pack över alla personerna. Inget kött och blod. Romanen lämnar mig helt oberörd. Mig äger ingen var däremot en roman om tuffa förhållanden för ett barn och den kan jag känna för fortfarande.