Om du har barn eller barnbarn …

Om du har barn eller barnbarn … då är man skyldig dem att läsa Det som en gång var av Helena Granström. Det är en, inte alltid lättläst det ska erkännas, essä om vart planeten jorden är på väg, men även vad människan idag gör med människan. Hur vi flyttar gränser för vad som är verklighet, vad som är mänskligt, vad som är maskiner. När vi som vuxna tycker vi har kontakt med någon som ”gillar” ett inlägg på Facebook, hur tror vi då att 2-3åringar idag formar en verklighet, när de flest de umgås med är tecknade figurer i mobiltelefoner och dagispersonal?
Är det OK att jorden bara är resurser att exploatera? När det är gjort, vad innebär den tekniska utvecklingen då? Ska vi alla flytta in i en virtuell verklighet istället?
Det är ju ingen läkare direkt som, när du kommer för depression, säger att det är samhället vi inte mår bra i. – Skönt att du reagerar! Det är en varningssignal från ditt inre som människa. Vad kan vi göra tillsammans för att sätta ner foten?

Det har aldrig tidigare hänt att en bok gjort mig så totalt livsuppgiven som Det som en gång var. För jag förstår att jag är konstig som går längs Ribbans strandängar och njuter av vitklövern, snusar in alla lindar som blommar nu, öppnar fönstret på morgonen för att höra och se svalorna, odlar grönsaker så långt jag kan, plockar bär, inte vill ha plottar i öronen och håller mig så långt bort jag kan från allt som ska ”underhålla” mig och vill vara en del av det som var oss givet – naturen = jorden.

Jag fick höra om Det som en gång var via en blogg Den långsamma bloggen – vars bloggare ofta har mycket tänkvärda böcker. Jag hade ingen koll alls på den. Trots att Det som en gång var borde debatterats grundligt överallt. Måste vi låta nya Frankenstein-skapare styra vart jorden är på väg?