Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Jag minns att jag tyckte om att läsa Claes Hylinger.

Tack vare Påminnelser av Madeleine Gustafsson tar jag ner  Till främmande land av Claes Hylinger, njuter och läser hans betraktelser över resor, möten, bagateller. Befinner mig helt plötsligt i Antibes på Taube–hotellet La petite réserve. Kan vara där. En stund senare tynger remmarna från ryggsäcken på en vandring kring Kebnekajse-massivet och namn som Kaskasavagge och Tarfala ger mig minnesbilder från en egen vandring där. Det är en stilla njutning över de små detaljerna i livet. Helt befriad från skuld och konstiga inflätade relationer med andra. Bara som sagt, stilla njutning att läsa.

Så ska jag göra tsatsiki och letar upp receptet vi använde när vi hade huset  på Gotland.

På första uppslaget står ett citat från 1998-12-31, första gången jag läste Till främmande land. Claes Hylinger själv citerar här Sir Mortimer Wheeler, en brittisk arkeolog ”Jag vet inte om allt jag skrivit här är verkligt, bara att det har hänt. När man är fem år, är allting verkligt, särskilt spöken. När man är femtio, är ingenting verkligt, inte ens spöken; liv och död är samma tyg som drömmar görs av.”

Och var befann jag mig själv då, på väg mot 50, som även skriver ner dessa rader?

Jag vill berätta om min förvåning
om en tanke som länge har grott:
jag blev inte den jag ville bli,
jag var inte den jag trott.”