Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Du har aldrig tidigare läst om 2:a världskriget som i Vedersakarens död

Jo, jag vågar faktiskt skriva så för Vedersakarens död av Hans Keilson liknar inget annat jag läst överhuvudtaget.

För det första så nämns inte Hitler, nazisterna eller några hemska krigsscener. Inte heller att  huvudpersonen är jude, vilket gör boken tidlös och universell.

För det andra – Hur gör man som offer om fienden är så mycket mäktigare än man själv? Och skoningslös? När hotet och smärtan blir outhärdlig så sympatiserar och kanske till och med förstår man sin fiende. (Som Norrmalmstorgssyndromet).

Det Keilson har gjort är att han har gjort stor litteratur av psykologi-, psykoanalys- och psykosynteskunskaper. Han skriver huvudpersonens tankar, reflexioner och känslor i hela registret från jaget till detet och självet. Han speglar honom i utsatta och ibland pinsamma situationer. Han visar upp hans relation till jämnåriga och flickor.  Det finns en lång passage där han tillsammans med en flicka tillbringar en kväll med unga nynazister som skryter om hur de vandaliserat en judisk begravningsplats. Jag var alldeles svettig av ”hur ska det nu gå när de upptäcker att han är ”en sådan”. I ett annat kapitel kommer han på sin far med att i lönndom ha packat en ryggsäck. De pratar om hur man ska packa den rätt; för att lätt hitta i den, för att den ska vara bekväm på ryggen, etc – fast båda vet varför. Berörde mig djupt.

Kan man komma över en förlust? – Här är hans tankar:
Mitt i de samtal och diskussioner som oavsiktligt alltid kretsade kring det enda och den ende, även om hans namn aldrig nämndes, som för att besvärja det, smög sig en hittills obekant känsla på mig. Emellanåt mindes jag den förlust som jag lidit en gång för länge sedan. Hade jag inte kommit över den ännu? Kommit över? Vad betyder det? Man kommer inte över en förlust. Man tillägnar sig den, tar in den helt och lever i allt förtroligare umgänge med den, eller så fastnar förlusten i en som ett litet hönsben som fastnat i strupen.”

Vedersakarens död tar sin tid att läsa – för att citera Gunnar Ekelöf – ”Jag är för min del inte någon slukare, utan en smältare, av böcker.” Smälta är rätta ordet för att avnjuta den här romanen.  Svår? Ja. Men djupt belönande.