Den sårade divan – samtal 10 i Bokcirkeln

Den sårade divan – samtal 10 i Bokcirkeln

Vi har läst Karin Johannissons – Den sårade divan – Om psykets estetik (och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S), utgiven på Albert Bonniers Förlag

Vår grundtanke var att diskutera boken ur de här aspekterna:
– vad vill författaren uppnå?
–  förstärker närvaron på mentalsjukhusen nedförsbacken?
– är Agnes dokumentation mer omfattande eller anser författaren hennes livsöde mer intressant än övriga två?
– vilken känsla lämnar oss boken med?

Samtalet drar snabbt iväg åt olika håll, så följande blir nog lite virrigt. Vi är alla tre överens om att de blir ansedda som ”mer vårdbehövande” för att de är kvinnor. Sen blev det säkert  som när man varit på arbetsplatser där man sett en kultur man inte värderingsmässigt köper, men man blir ändå ohjälpligt indragen i den kulturen. De kom in på mentalsjukhuset och blev en del i vårdprocessen. Tog antingen befälet gentemot läkare och personal, blev utlevande eller ”duktig och snäll” patient.  Vi funderade också på hur mycket närvaron på mentalsjukhuset förstärkte eller skapade nedförsbacken. Det trodde vi absolut att den gjorde.  Att det finns människor vars försvarsmekanismer inte håller ”för trycket” och där individer får lättnader av utbrott/anfall och får vila ut på sjukhuset och därefter kan återgå till sitt normala liv, mötte jag i min barndom.
Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs skriver febrilt (och i lugn och ro) när de är inlagda. Sigrid Hjertén kan inte måla alls när hon är inlagd. Alla tre skapar oerhört mycket när omgivningen inte anser att de mår bra.
Vi undrar slutligen om författaren, Karin Johannisson, velat göra oss uppmärksamma på den tid vi lever i! Hur det ”politiskt korrekta” hanterar oliktänkande.

De första tre kapitlen i Den sårade divan handlar om hur psykologin och psykiatrin utvecklats från slutet av 1800-talet och fram till ca 1950-talet. Om hur man ställde diagnoser och sedan behandlade patienterna, om tillvaron på våra mentalsjukhus. Jag växte på upp på Spångavägen, några kilometer från Beckomberga sinnessjukhus och minns barndomens rädsla för ”galningarna” som fanns där. En av pappas systrar var i hela sitt arbetsliv sjuksköterska på Långbro. Månne om hon träffade Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén eller Nelly Sachs.

För att närmare lära känna de tre konstnärerna lånade jag hem: Hjertén av Anders Wahlgren, Glödande gåtor och Flykt och förvandling av Nelly Sachs och Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna.

Sigrid Hjertén först är en fantastisk kolorist, trogen sin stil trots samtidens förödande kritik. Gick i skola hos Matisse i Paris. Hon var högt skattad av honom. I slutet av sin skaparperiod får jag associationer till van Gogh när jag ser hennes tavlor.

Nelly Sachs bär ett tungt judiskt arv. Det jag läst är fyllt med smärta, både inför världen och sig själv.
Alltid
där barn dör
blir sten och stjärna
och många drömmar
hemlösa

Tonys läroår av Agnes von Krusenstjerna är en romansvit i tre delar med klart självbiografiska drag. Hon beskriver initierat hur den mentala sjukdomen sakta smyger sig in i Tonys liv. Beskriver skrik- och ångestattacker som är helt i överensstämmelse med de journalanteckningar och texter som finns i Den sårade divan. Agnes von K har en fin stil. Hon är nära naturen med granarna, lövverken, solnedgångarna, blåsipporna och hennes Stockholmspromenader – jag går där med henne. Hon har ett skarpt öga inför andra individer och beskriver dem utmejslat och enkelt. Jag kände starkt för Tony på sin väg från tonåring till ung vuxen kvinna.

Mie och Elisabet hade läst den som unga.

Det var spännande att fördjupa sig i tre framstående svenska, kvinnliga konstnärer.