Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar

Samtal 9 i Bokcirkeln – Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge

Det var så länge sedan Bokcirkeln träffades så det blev mycket annat också som blev avhandlat, men i korthet skriver jag att Den tid då ljuset avtar av Eugen Ruge beskrivs som Buddenbrooks i forna DDR. En släktkrönika över fyra generationer.

Elisabet: Han speglar de stora skeendena, de tyska kommunisterna som flyr till Mexico för att det inte är lämpligt att vara kommunist i Tyskland på 1930-talet. Lever där och längtar hem. Så förlorar Hitler kriget och kommunisterna önskas hem till DDR, och inser att de egentligen inte är efterfrågade i det som blir DDR heller. Så faller Muren och återigen är de inte efterfrågade, gamla nu visserligen.

Karin: Jag tyckte mycket om hur författaren fick mig att dyka direkt in i deras liv genom den mycket fina skildringen av sonen Alexander som besöker och tar hand om sin dementa pappa, Kurt.

Mie: Jag tyckte det var besvärligt att han hoppade så mellan individer och årtionden. Låg boken så ett litet tag, fick man gå tillbaka.

Karin: Det verkar generellt vara så nuförtiden. Aldrig linjärt. Som om författare inte vågar lita på sina berättelser.

Elisabet: Jag tyckte att episoden när Kurt var och hälsade på sonen i Berlin och försökte prata med honom ”så du har blivit en hippie nu”, var helt obetalbar. (sid 299-316).

Karin: Liksom Irina, den ryskfödda hustruns tyska. Många glada skratt! Och beskrivningen av hur hennes mor haft det i Ryssland innan Irina tog henne till Tyskland. När den äldre ger upp om tyska språket för att hon inser att hon nu inte kan tyska bara för att hon lärt sig alfabetet på tyska. Ljuvligt!

Karin: Jag tycker författaren är skicklig på att fånga hur generationerna inte möts när de träffas. Gav mig en insikt om ansvaret jag har som äldre att kommunicera.

Mie: Oavsett när och var i tid är generationernas oförstående attityder till varandra, lika illa. Sorgesamt.