Om att inte sluta läsa en bok …

Om att inte sluta läsa en bok …

Bertleby & CoBörjade på Bartleby & Co av Enrique Vila-Matas härom dagen. ”Men vad är det här – den är ju helt oläsbar”. Numera slutar jag direkt att läsa om jag inte får ”kontakt” med boken. Den är för banal, förutsägbar, eller det är Glad Pack runt romanfigurerna. Men Bartleby & Co var krånglig. Massor med namn på författare (som jag i början undrade om de var verkliga och om jag skulle behöva hålla ordning på dem). Jag hade att välja mellan att känna mig obildad och avfärda den med att den var för ”svår”, eller kanske till och med lära mig något. Vilket teflonminnet alltid motarbetar i och för sig.

Bartleby-syndromet kommer från en roman som heter just Bartleby – mannen som sa nej av Hermann Melville. Han med Moby Dick. Och ”nej” har alla författare som vår huvudperson (som också är en författare med skrivkramp) bestämt sig för att lista i ett antal fotnoter. För skriva en roman det kan han inte. Han har ju skrivkramp. När jag sedan börjar googla författarna han skriver om – och inser att de är verkliga, då blir det kul. Så nu har jag beställt ett par böcker, självklart Bartleby – mannen som sade nej och så Mallarmés Ett tärningskast, ”om vilken Valéry sa att den äntligen lyfte en boksida till det stjärnbeströdda himlavalvets potens.” Vem kan motstå ett sådant citat? Inte jag! Och är det inte dags att läsa Musil, Mannen utan egenskaper. Hör bara var vår författares vän Juan säger: ”Efter Musil har det inte skrivits en enda bra bok.

DublineskSå förutom Dublinesk som vi har läst i Bokcirkeln finns även Utan logik i Kassel. Och den är i min värld gjuten för läsning. Han är en spännande författare Enrique Vila-Matas, intelligent, intellektuell, med en dyster humor jag gillar.