Mästaren och Margarita – samtal 5 i Bokcirkeln

BulgakovMästaren och Margarita – samtal 5 i Bokcirkeln 2016-01-20
av Michail Bulgakov

Mie: Jag ångrar så att jag föreslog att vi skulle läsa den här boken. Den är fullkomligt underbar men det bisarraste jag läst på länge.

Elisabet: Jag tycker att den var psykedelisk.

Karin: Jag tycker att den har passerat ”bäst-före”-datum. Den har blivit en saga med en massa konstiga figurer som bara skriker. Översättaren Lars Erik Blomqvist har i ett efterord i min upplaga skrivit att Bulgakov ville skildra moskvabornas besticklighet, deras girighet och allmänna småborgerlighet. Att han vill gissla sovjetmedborgarnas småskurenhet – svagheter – deras snikenhet, deras mottaglighet för demagogi, deras sätt att sko sig på sina närmaste och deras fantasilösa misstänksamhet mot oliktänkande. Dessutom skriver han nidporträtt av kulturpersonligheter vi idag inte har en aning om vilka de är.

Elisabet: Och visst kan man översätta en del av dem till dagens makthavare.

Elisabet: Avsnitten om Pontus Pilatus är intressanta. Var han ond, eller?

Karin: Jag fick en känsla av att han egentligen inte ville döma Jesus (Ha-Notsri) till döden.

Elisabet: Pilatus ville kanske att folket skulle protestera, men de var tysta. Vill dagens politiker också att vi protesterar och inte bara står tysta och tiger. Pilatus drogs till Jesus samtidigt som han blev hans död.

Karin: Kanske ondskan måste finnas för att det goda ska synas, som Woland säger i samtalet med Margarita ” Jag är rädd att du nog får finna dig i min goda hälsa, invände Woland och grinade elakt. Du har knappt hunnit mer än visa dig på taket, förrän du börjar bli oförskämd och ta dig ton. Du talar som om du varken erkänner skuggornas eller ondskans existens. Vill du i så fall vara vänlig och tänka på följande: Vad skulle ditt goda kunna uträtta om inte ondskan fanns och hur skulle världen se ut om skuggorna försvann? Skuggor faller från alla föremål och alla människor. Här är skuggan från min värja. Men också träd och levande varelser kastar skuggor. Du vill väl inte skala av hela jordem ta bort alla träd och allt levande bara för att se dina fantasier om en ren och naken värld gå i uppfyllelse? Du är en narr!”

 Karin: Jag tänkte ett tag efter att ha läst ut boken att IS uppträder precis som Djävulen och hans gäng. Dyker upp helt plötsligt. Sprider död och rädsla omkring sig. Ingen förstår varför jag drabbas. Och försvinner sedan (mer eller mindre spårlöst).

Mie: Är människan i grunden god eller ond? När går vi själva över från att vara goda till att bli onda? Var har vi vår gräns? Om någon ger sig på ens barn eller man, då är jag övertygad om att jag skulle begå onda handlingar.

Karin: Man har nog inte riktigt koll på mörkret inom sig.

Mie: Finns det inget hopp för världen? Var kan vi hitta lösningen?

Elisabet: Genom att umgås med människor man tycker om och ha bra samtal. Det är en viktig del.

Karin: Jag avslutar med ett kort stycke ur boken: ”Tyvärr kan jag inte visa er den, svarade mästaren, för jag har bränt upp den i spisen. – Förlåt, men det tror jag inte på svarade Woland. Det är ju omöjligt, manuskript brinner inte. Han vände sig mot Behemot och sade: – Seså, Behemot, ta hit romanen!.

Mie: Jag modifierar att jag ångrar att vi skulle läsa den, den ger mer i efterhand än under tiden, och det händer i alla fall inte mig, mer än en gång av åtta.