Samtal i Bokcirkeln kring Svetlana Aleksijevitj

Samtal i Bokcirkeln kring Svetlana Aleksijevitj författarskap.

Tiden second handVi har alla tre läst någon av dessa böcker:

De sista vittnena
Tiden second hand
Kriget har inget kvinnligt ansikte

Elisabet: Jag tycker att det är ett otroligt författarskap. Vilken energi! Hur har hon orkat att i så många år intervjua alla dessa människor? Att hon orkat bära allt hon fått höra.

Mie: Och hur hon har lyckats göra stor litteratur av dessa möten, för det har hon verkligen gjort. Imponerande, tycker jag. Vilken beundransvärd stark lyssnare hon är.

Karin: Jag har precis läst Sapiens av Yuval Noah Harari. Han skriver på något ställe, något i stil med: Sapiens är inte en speciellt tolerant typ. Jag blir helt livsdeprimerad av dessa böcker. Att återigen få läsa hur vänliga grannar i en by från ena dagen till den andra börjar hugga ihjäl varandra för du är azerbadjan, eller tartar, eller muslim, eller jude. Det gör mig orolig för det nu vi lever i (december 2015) med de flyktingströmmar som rör sig genom Europa.

Elisabet: Det har förmodligen varit så nästan jämnt, med vissa mellanrum, och kanske har vi haft förmånen att leva just i ett sådant mellanrum större delen av våra liv. Men vad man gör med den insikten är svårare. Blir den till en varningsklocka och påkallad bättring eller en stridssignal om fortsatt dödande och kaos.

De sista vittnenaMie: Det är som om hoppfullheten gått förlorad.

Elisabet: Eller har förändrats. Jag tycker ändå att Svetlanas verk andas en form av hoppfullhet bortom lidandet och kanske nationalismen, även om denna senare ser ut att växa. Själva hoppfullheten består i hennes ord, berättelser och enorma tålamod. Det långsiktiga arbetet ska inte underskattas även om det just tar tid.

Karin: Lustigt, jag trodde tidigare att Gorbatjov varit uppskattad i Ryssland, men han ses som en förrädare. Vem var förresten Jegor Gajdar? Enligt Wikipedia: (Jegor Timurovitj Gajdar (ry. Егор Тимурович Гайдар), född 19 mars 1956 i Moskva, död 16 december 2009[1] i Odintsovo, Moskva oblast, var en rysk politiker och ekonom, som åren 19911993 innehade flera betydelsefulla poster inom den ryska regeringen (bl.a. som finansminister och tillförordnad premiärminister). Hans namn förknippas traditionellt med liberala politiska reformer i början av 1990-talet, vilka har fått namnet chockterapi.[1]

Företrädare:

Boris Jeltsin

Rysslands premiärminister

juni 1992 – december 1992

Efterträdare:

Viktor Tjernomyrdin

Karin: Så många människor i forna Sovjet som måste varit traumatiserade! Pappor som blev hämtade en natt och satt i läger i 10-15 år. Familjer som tvångsförflyttades för att bygga järnväg i Sibirien och fick bo i jordkulor. Lyssnade på P1s radioföljetong: Blod rödare än rött av Arkan Assad. Hans far berättar äntligen för honom om livet i Kurdistan innan pappan tog sin familj till Sverige. Som människor behandlades och tilltalade varandra, rena Medeltiden.

Elisabet: Som det är i stora delar av världen hela tiden, också idag. Kanske har vi valt bort att se det?

Mie: Och som hon skriver i sin Nobelföreläsning: Jag minns inga män i vår by efter kriget. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek.

Elisabet: Ja, se där, ett uns av hoppfullhet!

Karin: Någon av berättarna talar om hur de på dagis fick gå och titta på en staty av en hjälte en ung man som med en granat sprängt sig själv tillsammans med fienden. Och dagisfröknarna sa: sådana ska ni också bli när ni blir stora.

Mie: Ja, hon skriver det i sitt tal: ”Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra föräldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.

Karin: Någonstans i boken står det: ”Vet du hur en typisk sovjetmänniska är? Ilsken som en bandhund och stum som en fisk.” Någon annanstans: ” Jag är en sovjetmänniska – jag är rädd för allt. Många röster uttrycker att de känner sig bedragna.

Elisabet: Nu vet jag inte riktigt vad jag ska säga, för jag anar att det finns hjälte och martyrdyrkan i nästan alla samhällen. En hyllning till kriget och fosterlandet, som förutsätter en glorifiering av lidandet. Just nu kan vi se alla militära insatser i Syrien, en destruktion utan all like. Vad handlar det om, vem vinner på det? Civilisation? Eller rofferi och förtryck av civilsamhället? I Irak har i varje fall kvinnorna det sämre idag än före invasionen 2003. Och så var det säkert i Ryssland också….

Slutord:
Karin: Nobeljuryns motivering till priset: För hennes mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid. Jag har verkligen fått en betydligt djupare bild av hur människorna i forna Sovjetunionen tänker.

Mie: Hon är smärtsam att läsa, men nödvändig. För mig har Belarus fått många nya nyanser.

Elisabet: Vad läser vi härnäst av henne? Zinkpojkar eller den om Tjernobyl.

Vi kommer fram till att vi ska läsa dem parallellt (och hur mycket vi mäktar) med utvald gemensam bok.

Nästa bok vi ska läsa till 21/1 2016 är: Michail Bulgakov: Mästaren och Margarita.