Den sista tillflykten

Imre KerteszDen sista tillflykten av Imre Kertesz är till största delen en dagboksroman där han som den åldrade ungerske författaren, jude, numera bosatt i Berlin, i exil som han själv uttrycker det, reflekterar och tuggar om sina tankar och funderingar kring romanen han skriver, kring kärleken till hustrun, till antisemitismen, till pilkorsarna, till åldrandets förfall, kring hur han upplevt sig blivit behandlad av de intellektuella i Ungern, exilen i Berlin. Nobelpriset. Ja, sitt liv i stort och smått. Och precis som vi andra söker han bekräftelse på att han duger. Rädd för att misslyckas. Rädd för att tappa sin intellektuella förmåga.
Som 60-åring tänker jag att ”Golgata-vandringen” har knappt börjat.

Ålderdomen, detta svåruthärdliga tilstånd hos vår kropp, efter det att vi under lång tid vant oss vid vår ungdomstid och våra mandomsår, förändringar som sker så gradvis att vi egentligen inte märker dem. Ålderdomens symptom ger sig sedan till känna på en gång, nästan från ena minuten till den andra, man konstaterar att man bara kan gå kutryggigt, att man har ont i knäna, att man inte kan sova, att koncentrationsförmågan avtar, att erektionen är otillräcklig; det hela är inte lätt att förstå, framför allt därför att det är ocacceptabelt och inte desto mindre förslavar en, det blir ens normaltillstånd, samtidigt känner man att det har gått för fort, ty med tanke på din lust att leva borde du ha rätt till ännu några år, men det är just det du inte får: åren tas ifrån dig, domen har fallit, den säger att världen har fått nog av dig, att du gör klokt i att inte överklaga, du skull bara slösa bort den korta tid du har kvar, och vad skulle du egentligen ta dig till med denna kropp som har blivit dig främmande, med dina begär som du inte kan tillfredsställa.”

Men det finns även lysande formuleringar över känslor jag kan förnimma i mig själv.

”Klockan halv sju på morgonen. Jag har nyss lyssnat på op. 111. Min själ öppnade sig för det oändliga, skulle jag säga om jag visste vad själ är och vad det oändliga är. Jag känner en sorts metafysisk uppmuntran, där kärlek och arbetslust blandar sig i rätta proportionerna ……”

Jag ser fram emot att höra vad du tänker om Den sista tillflykten. Och det vore väldigt spännande att höra vad en person i 40-års åldern tänker.