En sommar med Proust – Samtal 3 i bokcirkeln

ProustEn sommar med Proust – Samtal 3 i bokcirkeln 
Atlantis Förlag

Elisabet
: Ja det har var ju en trevlig bok. Man läser ett kapitel, tar en kopp te och så återkommer man till den en annan dag. Jag har läst valda delar.
Mie: Ja, det var precis rätt beskrivning, en trevlig bok. Det irriterar mig att jag inte läst Proust. Kändes som jag tittade över axeln på hans liv.
Karin: Jag ska absolut läsa honom. Kanske sommaren 2016 års projekt. Tycker att jag fått lite ledning i vad som är det stora i verket och att jag kommer att få större behållning av det nu.

Det intressanta är tidsepoken: Hör här vad Julia Kristeva, författare, professor vid Université-VII och psykoanalytiker skriver: ” Nog är det väl så att vi efter Proust har förlorat denna >ateistiska dygd<< som han sökte i romanen? Surrealisterna var galna i kärlek, existentialisterna satsade på en kult av den politiska Revolutionen, den nya romanen rehabiliterade esteticismen, autofiktion helgar i våra dagar superegonas skandaler.”

Mie: Just exakt, så! Med siktet rakt in i vår vardag, superegonas skandaler. Värt alla bekymmer jag haft med tittarna över axeln.

 Elisabet: Tänkvärt, och trist med tanke på vår tid. Det gäller att hitta litteratur bortom autofiktion och ”spegeln på väggen där”.

Karin: Jag tycker att det som varit tydligast i Sommar med Proust har varit hans syn på kärleken som jag inte känner mig så bekväm inför. ”Att vilja äga det man inte når, och att inte vilja ha det man äger”.
Elisabet: Så är det in i våra dagar. Oåtkomlighet och egensinne är intressant för jägaren. Att ta hand om bytet och lyckliggöra det är svårare. Märkligt då att han skriver om det som ett olycksöde att bli förälskad eftersom det uppenbarligen är i det tillståndet lyckan finns, inte i institutionen evig kärlek.
Mie: Men jag kan förstå passusen om fiskarflickan. ”Men på samma sätt som det inte hade räckt för mig att mina läppar upplevde en njutning mot hennes utan jag också ville skänka henne detsamma, på samma sätt hade jag velat att den föreställning om mig som skulle tränga in i denna varelse och fästa sig där inte bara skulle rikta dess uppmärksamhet mot mig utan också dess beundran och begär och tvinga den att bevara minnet av mig ända till den dag då jag kunde möta den igen.” Visst vill man göra ett avtryck, så man är välkommen igen.
Karin: Jo absolut, men om ” man aldrig ser själva tingen utan att man ser de etiketter som man har satt på dem” då lever man bara i fantasin.

Karin: Hjältens åldrande är romanens röda tråd.
Mie: Jag ska läsa om den, när jag läst Proust!
Elisabet: Inte bara åldrandet utan även döden är närvarande men glädjande nog är ”litteraturen platsen där man inte dör”.