Den blå klänningen, Michèle Desbordes

Blå klänningenDen blå klänningen, Michèle Desbordes
Översättning: Ragna Essén
Elisabeth Grate Bokförlag

Camille Claudel är syster till Paul Claudel. När fadern dör ser modern, systern och Paul till att hon blir inspärrad på mentalsjukhus där hon hålls inspärrad tills hon dör. Boken gestaltar hennes liv innan och på sjukhuset, hennes nära kontakt och längtan efter brodern Paul.

”…; till sist blev hon så van vid tanken på att hon skulle bli kvar där för alltid att den inte längre väckte bestörning och förtvivlan, kanske inte ens den undergivenhet som hon visade, utan i stället den outhärdliga vissheten om att vad livet beträffade skulle hon inte få vara med om mer; utöver uppgivenhet och försakelse den oåterkalleliga insikten om att förutom andedräkten som hon fortfarande ägde, den andhämtning som hon oupphörligt och tålmodigt lade sig vinn om, var allting slut som måste ta slut.”

Meningar långa som oändliga godståg som dunkar framåt, framåt, framåt i berättelsen. Ett omtagande av meningar som får mig att se en kvinna som, likt ett djur i för liten bur på ett zoo, vaggar från sida till sida. (Fast det står det aldrig). Det ger en suggestiv känsla av ingenting utan slut. Och så den franska distansen/integriteten. Inte kött och blod, men betraktande på armlängds avstånd – och hela boken är författaren som fantiserar och betraktar Camille Claudel, syster till Paul Claudel och älskarinna till August Rodin (undrar om det står i hans biografier att han var älskare till Camille Claudel?).

Melankolisk, sorgsen som en dimmig höstdag vid en vindstilla strand. Det tänker jag när jag lagt den ifrån mig. Lite ont i hjärtat av den blå klänningen.