Alexandriakvartetten – samtal 2 i Bokcirkeln

SommarparkeradSamtal 2 i Bokcirkeln
Alexandriakvartetten av Lawrence Durrell – Samtal 2 i Bokcirkeln

Kort sammanfattning: Darley, en engelsman, sitter på en grekisk ö och minns sin tid i Alexandria strax före och under andra världskriget. Genom fyra personer som betydde mycket skapar han personporträtt och försöker förstå vad det var som egentligen hände.

Författaren Lawrence Durrell har ett fantastiskt språk. Boken är en symfoni över ett alltigenom levande, färgrikt, doftande, stinkande, korrupt och levande Alexandria. Med innevånarna med sina tillkortakommanden, begär, läggningar, erotiska eskapader och ett stort tillåtande för varje människa och lust.

Elisabet: Ja, så upplevde även jag Levanten de år jag bodde där. Bullrigt, färgstarkt, högljutt. Det växer, klänger och flagnar på balkonger, terrasser och hus. Människorna syns och hörs, diskuterande, grälande, småpratandes överallt. Alla får plats. Någonstans i boken står det att ingen i Alexandria kan någonsin bli djupt skakad, där existerar bara tragedier för att krydda konversationerna. Idag ser det säkert annorlunda ut.

Elisabet: Den första boken, den om Justine, var snårig. Många, märkliga utläggningar. Jag kände att jag inte alltid var med. Och hon framstod i en komplex dager, som fick nya dimensioner i de senare böckerna.
Karin: Darley skriver ”Det överseende hon tilltvingade sig från oss alla var det häpnadsväckande med henne.”
Mie: Bitvis tror jag att komplexiteten vi upplever beror på att Darley är förvirrad av sina egna upplevelser och känslor, att följa alla hans iakttagelser och associationer öppnar för mängder av reflektioner hos oss själva, spännande.

Karin: Sen kom boken om Balthazar och den var mycket tydligare.
Mie: Honom tyckte jag om. Han är färgstark, tydlig och jordnära, men han använder dem allihop.
Elisabet: Balthazar gjorde inte så starkt intryck på mig men hans syn på skeendet och Justine ger en förklaring till det som tidigare framstått i dimma och känslokaos.

Karin: I tredje boken om Montolive bytte boken helt karaktär. Och blev en beskrivning av människan Montolive, mer än filosofiska betraktelser över kärleken mellan personerna i boken. Darley har funderingar kring hur mycket ser och förstår man egentligen av vad som händer. Och det kan man ju fråga sig, rent generellt i livet!

Karin: I fjärde boken – den om Cléa förskjuts både tidsperspektivet och ”sanningen”. Vilken den nu är?
Mie: Ett stycke jag strukit för är när Justine är upprörd över Darley. ”Det var dumt av mig att berätta allt för dig, att vara så ärlig. Titta hur du frågar ut mig nu. Flera dagar i sträck samma frågor. Så fort svaren skiljer sig det minsta är du över mig. Du vet att jag aldrig berättar en sak på samma sätt två gånger. Betyder det att jag ljuger?”

Elisabet: Språket är präglat av arabiskans blommiga beskrivningar och engelskans torra stilla humor, det kunde inte vara bättre! Långa tirader av undersköna adjektiv som staplas på varandra tillsammans med konkreta substantiv.
Karin: Som t ex ”… plommonblå etiopier i snövita turbaner, bronsbruna sudanser med uppsvällda träkolsfärgade läppar, tennhylta libanser och beduiner med tornfalksprofiler, invävda som lysande trådar mot de beslöjade kvinnornas monotona svärta, …”
Mie: Ja, jag tror aldrig jag kommer att ha samma inställning till adjektiv efter att ha läst den här boken.
Karin: Inget är längre bara ”blått”, punkt slut.

Ska man läsa Alexandriakvartetten – och om JA – i så fall hur?
Karin: En underbar bokupplevelse. Jag bodde i Alexandria hur länge som helst i somras. Började läsa vid läggdags, men det funkade inte för mig. När jag läste en timme eller så öppnade sig boken för mig och jag kan fortfarande kisa och se träskmarkerna i Mareotis framför mig.
Mie: Ja, absolut, med tid och utrymme för eftertanke och lust till fantasi, mottaglig för gränslösheten. Jag läste ett antal sidor varje kväll, och levde i Darleys Alexandria hela sommaren. Och är nu än mer övertygad om att ingen är ägare av sanningen.